Trött i kroppen
Helgens psykiska och fysiska trötthet har satt sina spår. Tror oxå att vibrationerna på färjan gör sitt eftersom min kropp alltid är i sämre skick efter en båtresa. Många läkare har frågat om jag kan beskriva den smärta som uppstår, men det verkar inte som de riktigt förstå hur jag menar. Jag upplever det som
Ostadig mark
När något man tagit för givet inte finns där, när den självklara delaktigheten inte alls är självklart, då rubbas grundstenarna och tvivlet kryper in i varje liten, grå vrå. Jag andas med djupa andetag. Låter nuet vagga in mig, mjukt och varsamt. Stannar upp och försöker hitta tillbaka till mitt inre. Imorgon blir en tung
Kampen är över
Nattens tystnad bryts av en skarp signal. Nicke sträcker sig efter telefonen, tittar på displayen och vänder sig mot mig ”Nu är mamma död.”. Han svarar och jag hör bekräftelsen. Cickan har fått ro och somnat in. Kampen är över. Jag sitter här vid köksbordet framför datorn och blickar ut genom fönstret och jag ser
Morsdag
Så har ännu en morsdag passerat. Vi har saknat far i huset, men haft en fin dag.
Tjejerna väckte mig med sång, paket, nyplockade blommor och frukost på säng. Älskade barn! <3
Här kommer bilder från dagen som varit. Klicka för att se dem i större format!
Turkisk joghurt med nötter samt ost- och skinkrullar.
Te bryggt på eget plockad standmynta. *älskar älskar*
Älskade unge
Idag har vi haft 3 generationers umgänge; Julina, jag, Julinas bonusmamma och min mamma.
Här väntar vi på maten. Somliga hann bli en aning hungriga…
Utskällning
Så har det hänt, det jag skrev i morse att aldrig händer mig; jag sätter mig framför vid datorn och orden tar slut. Totalt och fullständigt. Jag har nämligen fått i uppdrag att skriva ett brev där jag skäller ut mig EDS. Hur skäller man ut något man är så tacksam över? Jag har fått lära mig så mycket, har fått träffa sådana underbara människor, jag har blivit empatisk och lyhörd, jag skulle verkligen inte vara den jag är idag om jag inte hade fått gå igenom allt detta. Och nu ska jag alltså skälla ut det.
Jag har funderat och tänkt, tänkt och funderat, analyserat och slitit mitt hår, försökt hitta kryphål genom att be att få skriva ”jag hatar dig för allt…, men jag är så tacksam för…”. Men icke. Nej, det ska vara en ren utskällning. Så, det bästa sättet jag kommit på är att rikta mig till EDSen ur synpunkten vad mina barn kan drabbas av och genast blev det en aning lättare.
Känslosvall
Känner igen symptomen. Magkänslan blommar upp. Inser att det kommer att svida. Så jag backar undan. Känner samtidigt en utmaning. Vill vara redo. Ser upp, möter blicken, och hoppas att du förstår. Kram Miina
Framtidsfunderingar
Sätter mig ner och låter fingrarna glida över tangenterna. Det är fredag morgon och tystnaden har lagt sig över Solängen. Maken har åkt på jobb och barnen till skolan. Hundarna har tagit sin förmiddagsvila och sover djupt i sofforna.
Tankarna virvlar iväg, än hit, än dit. Funderingar kring jobb, skola, utbildning, tankar på vänner nära och långt borta, tankar på människor som lämnat oss och som är på väg att lämna oss, tankar på konserten med Vivakören igår, känslor kring det. Så mycket som rör sig inom mig. Jag har aldrig förstått hur somliga kan sätta sig ner för att skriva och plötsligt blir huvudet tomt. Tvärtom känns det ibland som om tankarna trängs inom mig och att fingrarna inte hinner med. De perioderna är tystnaden här i bloggen påtalig. Det finns för mycket att skriva, men ingen möjlighet att tillgodose utrymme för dem alla.
Mitt älskade hatobjekt
Inatt blir fullmånen supermåne. Månen passerar jorden på ett avstånd av ynka 356 577 kilometer. Så nära har den inte varit på 18 år. (14 procent större och 30 procent ljusare än andra fulla månar.) De senaste 2 nätterna har jag sovit som en kratta. Inatt kommer jag antingen att sova som en stock, eller ligga vaken och smida planer på hur månjäkeln ska kunna plockas ner på lämpligt sätt.
Fullmåne och fågelkvitter
Inser att det verkligen är maj när jag ligger kl. 5 på morgonen och lyssnar till fågelkvittret utanför fönstret.