Hur ser du på människor i rullstol? Är det något som bara finns där i samhället, eller reagerar du på något sätt när du ser en? Ibland har döttrarna glömt att berätta till någon pojkvän eller kompis att jag sitter i rullstol och när de sedan sprungit på mig, har man kunnat läsa i blicken …
I morse när jag stod i duschen och betraktade min arm, slogs jag av att märket efter pulsklockan inte längre lyser lika vitt. Kanterna börjar suddas ut, färgen jämnar ut sig. Solbrännan är inte längre lika framträdande. Jag ersätter solen med te. All den där värmen som jag undvek i somras när solen hettade som …
Efter en veckas rehab i Helsingfors med min assistent, upplevde vi att hösten hade kommit längre ju närmare Åbo vi kom. När vi åkte från Åland, hade träden ännu inte börjat färgas gula och röda. Nu när vi är tillbaka på ön, ser vi att färgerna även hittat hit, trots sensommar värmen som huserade medan …
Just nu är jag i Helsingfors på rehabilitering. Jag njuter av att få vara med teamet som kan mig utan och innan och som fått mig att utvecklas till den jag är idag, både fysiskt och mentalt. Det är skönt att vara här tillsammans med min fantastiska assistent som jag kan skratta och gråta med, …
Sommaren 2013 startade jag och min pappa ett företag, efter att jag hade utdömts som för sjuk för att arbeta, men för frisk för att omskolas. Lite inkonsekventa beslut kom fram till just det fastställandet. Vi valde att skapa en möjlighet för mig i det tuffa arbetslivet som inte ansåg mig passa in. En bit …
Det är lite omvälvande att sitta här i huset med endast assistenten vid min sida. Minstingen är i skolan. Maken och de två äldsta är i Helsingfors och skapar mellerstas första egna hem. Jag önskar så innerligt att jag vore där med dem, men jag åker istället och hälsar på om två veckor när jag …
Så har minstingen börjat ett nytt kapitel i sitt liv. Jag hoppas det här nya ska ge henne en kick framåt, med givande erfarenheter och bra relationer för framtiden. Vardagen är tillbaka och min ordinarie assistent med den. Så otroligt fint att få ha henne nära igen! Vi har lixom inte varit utan varandra så …
Visst känns det i hjärtat idag och visst har tårar runnit, men det är okej. Det är så jag är och det är så jag känner. Jag har svårt för avslut. Att byta kapitel och vända blad. Jag vill stanna kvar. Hans ord, faktiskt, inser jag nu. Hans textrad. Och så är det. Jag vill …
Helt tydligt knäpptyst. Åtminstone på min blogg. Tiden går och orden förblir tysta. Längtan finns där, att utrycka allt det som snurrar i mitt huvud, men jag tar mig inte tiden. Varför blir det så? Jag vet inte hur många gånger jag har börjat om. Och börjat om. Och börjat om igen. För att sedan …
Det är något som sägs lite i affekt, och om inte som ett hån, åtminstone med en stänk av nyfiket förakt. Nu kommer ett sånt där megalångt inlägg. Det vore nog klokt att läsa igenom och stryka hälften, men det är lixom inte riktigt min grej. Så istället klickar jag på publicera när jag skrivit …