Dag 22 – Omöjligheter

Förra inlägget följs av sin motsats. Omöjligheter.

Jag försöker tänka på vad omöjligheter innebär och ärligt talat har jag svårt att hitta tankarna. Det mesta blir ”det här är omöjligt, men om jag gör så här så löser det sig”, men det är ju inte det jag hade tänkt mig med det här inlägget. Min tanke är att jag ska se sanningen i vitögat, och stå för mina begränsningar.

Så…

För mig är det omöjligt att gå eller stå längre stunder, eller rättare sagt är det omöjligt att stå mer än väldigt korta stunder.

Det är omöjligt för mig att bli bättre. EDS kan bara bli sämre, eller i bästa fall hålla samma nivå som idag. Rent fysiskt, muskelmässigt.

Det är omöjligt för mig att klä på mig som andra människor. Ibland tar det timmar. Ibland måste jag få hjälp. Avklädning går bättre, och framför allt har jag en make som gärna sliter av mig kläderna om det är en pissig dag. 😉

Jag orkar inte stå med händerna ovanför hjärthöjd, vilket innebär att det är omöjligt för mig att fixa håret. Att sminka lätt går relativt bra än så länge, men håret är näst intill omöjligt. Det blir korta pass här och där, så en frisyr kan ta en hel dag att fixa.

Att skriva för hand är omöjligt. Att skriva på datorn längre stunder är omöjligt. Att skida, skrinna, cykla är omöjligt. Att simma längre sträckor är omöjligt. Att spela piano längre stunder på större allvar är omöjligt. Att gå ut i skogen och plocka bär och svamp är omöjligt. Att dansa är omöjligt. Åh, dansa…ja, det saknar jag väldigt, väldigt, väldigt mycket! Och att städa huset är omöjligt.

Det är omöjligt för mig att göra så väldigt mycket av sådant som för andra är vardag. Ibland gör det ont i mig att tänka på hur begränsad jag blivit, men oftast kan jag hitta alternativ som trots allt får mig att känna att jag räcker till.

Kram Miina

Kommentera