Att vara den som alltid behöver hjälp

Och typ nu fick jag nog. Hade jag varit tonåring hade jag rusat till mitt rum, slängt i dörren och skrikit något knasigt. Nu sätter jag mig ner vid datorn istället och öppnar ett nytt blogginlägg.

Alla som tycker jag borde hålla käft och vara tacksam, sluta läsa här!

Ni vet de där välmenande orden ”vi fixar det” ”det löser sig” ”det ordnar sig” ”vi hjälper dig”. Just de orden får det att krypa i mig just nu. Varför ska just jag alltid vara den som behöver hjälpas, fixas åt, släpas hit och dit av andra? Ingen vill vara den som alltid behöver hjälp, som inte klarar sig själv, som är den som sticker ut.

I samhället idag tänker man ofta att man kan ha möten/happenings/tillställningar var som helst, även om man har med en person med funktionsnedsättning som kanske, som i mitt fall, sitter i rullstol. Varför tänker man så? Jo, förstås för att alla ska få vara med. Att man måste ju kunna vara där det passar bäst. Ja visst, men så ÄR det inte för oss. Det ÄR inte möjligt att komma in överallt.

Så här tänker jag. Det är alltid VI som ska anpassa oss, t.ex. genom att bäras upp för trappor, bli dukad åt vid sidan av, som behöver få möbler som flyttas m.m. Kunde det inte vara så att resten av samhället för en månad eller två anpassades efter oss? ”Nej, vi kan inte ha möte där vi tänkt oss för man kommer inte in i rullstol” eller ”Nej, vi kan inte fika på det här stället för det finns inga kontrastmarkeringar för synskadade” eller ”Vi vill jätte gärna ha vårt evenemang här, men vi får gå någon annanstans så att alla kan vara med på lika villkor”.

Ja, jag vet att jag är sur och grinig nu och jag vet att jag ska vara tacksam för den hjälp och anpassning jag får, och det ÄR jag. Men ibland blir det lixom bara för mycket.

Jag vill vara som alla andra, bara för en kort stund! Jag vill kunna ta mig fram utan att folk ska behöva stiga upp för att hjälpa mig, eller att jag ska behöva ursäkta mig för att jag stör när jag behöver ta mig förbi, eller att jag ska behöva be någon hjälpa mig in och ut.

Och jag vill absolut inte hålla mig fler gånger när jag är kissnödig, bara för att det inte finns en handikapptoalett! Så det så! Jag är trött på att titta på klockan innan och anpassa vätskeintaget för att jag säkert inte ska behöva kissa när jag åker bort.

Sen kan jag vara mig själv igen och med ett stort leende på läpparna vara den som ödmjukt och innerligt tacksamt tar emot en utsträckt hand för att vara med.

Och nu, när jag ska posta det här inlägget sitter en ängel på min ena axel och generat säger ”Men, Miina, du vet att människor kommer att tycka att du är otacksam nu. Du borde verkligen vara tacksam för att du blir erbjuden all hjälp istället. Tänk om det vore så att man bara struntade i dig! Det kunde man faktiskt göra. Du är politiker, du borde tänka på vad du skriver och hur folk uppfattar dig!” Och på andra sidan sitter en röd, ettrig sak med horn och piskande svans som fräser ”Men för helskota, SKÄRP DIG! Tror du att det blir bättre om du bara sitter där och nickar och säger ‘ja tack snälla du’?!?! Om du int klickar på publicera, får du banne mig stänga in dig i en garderob och sitta där och tycka synd om dig själv resten av livet, ynkrygg!”

So, here we go!

Kram Miina

One thought on “Att vara den som alltid behöver hjälp

  1. Miina, håller helt med dig om att det Åländska samhället i allt är byggt och fungerar på de friskas villkor, ävenom att vara frisk är ett ytterst temporärt tillstånd. Det är så galet som det kan vara! Jag kommer ihåg då feminist paraplyet (heter de så?) stämde sina träffar på Bio Savoys cafe’. Ett mer olämpligt ställe kan man ju inte tänka sig. Hur i hela friden kom de på en sådan vansinnig ide’? Då jag opponerade mig, sade de att de nog kunde lyfta mig upp för trapporna! Det kändes så förödmjukande. Man var alltså inte villig att flytta till en handikapp vänlig lokal för att öppna mötet för alla intresserade. Inte villig, inte intresserad, inte förstående, en total avsaknad av logik. Församlingshemmet i Jomala där skrivkursen och meditationen hölls, saknade ramp och ledstänger. Påpekade det, men det togs inte emot med annat än ett konstaterande att så är det. De måste lyfta in mig. Hade gärna deltagit i skrivkursen ute i skärgården och då jag ringde arrangören och frågade hur handikappanpassat det är, undrade personen vad jag menade. Då jag förklarade vad som krävs för att funktionshindrade skall kunna deltaga, svarade hon ”Nej, vi har aldrig haft någon med funktionshinder här!” Ja, man kan verkligen bli förbannad! I Saint Paul, MN., där vi för tillfället bor,skulle det inte gå att anordna ett allmänt möte, en konsert, en föreläsning, undervisning eller dylikt på en otillgängligt plats. Allt måste vara handikapp anpassat. Det känns så mycket bättre!

Kommentera