Ett sista farväl, älskade fammo

13389039_10153503038316587_715614384_o

Att ta farväl gör ont. Det sliter sönder hjärtat i miljoner små delar, för att sedan så sakteliga lappas ihop igen av kärlek och minnen. I somras följde vi min morfar till den sista kroppsliga vilan. Idag var det min farmor vi följde.

Fammo var för mig som liten den stränga, den som såg till att huset var tipp topp, men som älskade mig över nästan allt annat. När jag växte upp kom vi närmare och närmare varandra och de sista 15 åren var väldigt viktiga för mig. Vi hade en speciell relation, en som talade bortom ord, som bara fanns där och som var djupare förankrad än kött och blod.

Jag ville inte att hon skulle lämna mig, att hon skulle gå vidare till faffa som väntade henne. Jag ville ha henne kvar. Jag vill det fortfarande.

Men inget varar för evigt här på jorden. Hennes tid här var slut. Hennes livsuppgifter var fyllda. Hon vandrade vidare och hon lämnade mig kvar, kvar där jag ska vara.

Just ikväll kände jag mig rotlös. Det känns som om grunden inom mig svajar. Närpes har alltid varit hem för mig. Nu när såväl faffa, fammo som moffa lämnat oss, står självklart mommo på tur. Vad händer när de alla är borta? Ja, mina mostrar, morbröder och kusiner finns kvar, tack och lov, men ändå. Jag vet att mina rötter inte försvinner för att de inte finns kvar fysiskt hos mig, men känslan inom mig, i djupet av mitt inre, är på något sätt tvivlande. Kan jag känna samma trygghet, samma samhörighet, samma styrka, när de en dag inte finns hos mig, mina mor- och farföräldrar? På pappa sida har jag ingen kvar, förutom honom. Han var ensambarn. Kanske är det därför känslan blev så överväldigande idag.

Vi bor denna gång på hotell, då jag är nyopererad och har svårare än vanligt att röra mig. Men ikväll var vi ut till stället där vi har vår husvagn. Där hittade jag åter känslan av rötter, av stadga och av att komma hem. Mina nära och kära bär jag alltid med mig, självklart. De finns inom mig, i varje andetag, i varje minne, i varje leende och i varje tår. Det kan inte tas ifrån mig.

Närpes kommer fortsättningsvis att vara mina minnes stad och mitt smultronställe. Det är upp till mig att fylla det med kärleksfulla minnen.

Så nu innan vi återvände till hotellet åkte vi via gravgården. Jag tände mitt ljus hos fammo i min morfars lykta. Farmor delar grav med farfar, så lågan brinner även för honom.
13340591_10153503007641587_641194858_o 13383577_10153538297157377_527426450_o

Jag tände även ett eget ljus på morfars grav och tittade till min morbrors.

13340764_10153538297262377_701646606_o 13334494_10153538297342377_2110780923_o 13324402_10153538297232377_545692321_o

Tänk så mycket jag fått lära mig av mina mor- och farföräldrar och sådan ofantlig tur och lycka det är att jag fått ha dem hos mig så länge! Nu finns bara mormor kvar. Älskade, fina, härliga mommo, som nu är 93,5 år gammal. Fångade henne på bild ikväll och det är svårt att tro att hon verkligen är så gammal som hon är! Jag hoppas jag får ha henne hos mig ännu några år.

13389117_10153503038266587_817426813_o

Så, varmt tack, till alla som på något sätt funnits hos oss längs vägen! Tack för alla blickar, alla ord och all omtanke idag! Tack för att ni hedrade minnet av min älskade farmor! Tack för att ni varit en del av vår tunga dag!

Imorgon går vi från sorg till glädje när min fina kusin,Theo, firar att han tagit studenten! Då är det mammas sida av släkten vi får umgås med. Alla de som forfarande finns kvar! <3

Kram Miina

One thought on “Ett sista farväl, älskade fammo

  1. Vilket fint och känsloladdad inlägg ❤ Att mista sina nära och kära även om de är gamla får en att tänka mycket på sin familj och framtiden.

    Din mormor ser så mycket yngre ut än den ålder hon har, tänk att få vara så fin när man når den åldern.

Kommentera