Oro och stress som bör omvandlas till acceptans

Jag känner stress i min kropp. Stress över mycket, både sånt jag kan påverka och sånt jag inte kan påverka. Det jag kan påverka skjuter jag oftast framför mig och det jag inte kan påverka blir till konflikter inom mig.

Igår köpte jag tidningen leva PS!. JAG köpte en tidning. När hände det senast? Ja, det var helt enkelt dags.

Där stod det om mindfulness som jag tagit till mig i själ och hjärta, och om de 7 attityderna, de egenskaper som midfulnessgrundaren Jon Kabat-Zinn uppmanar oss att odla i vardagslivet för att må bra.

Jag och Nicke vårdar vår relation genom att hitta nya vägar att vandra. Istället för att ta förgivet vårt tio åriga förhållande, vill vi växa och lära oss leva på ett nytt sätt. Det kräver mycket arbete gemensamt, men är oerhört effektfullt och intressant. Jag inser att en av attityderna är väldigt framträdande för mig i vårt arbete.

Och mitt i vårt stora arbete har vi svärmors cancer. Hon blir snabbt sämre nu. Hennes dos smärtstillande har gått från 5 gr till 30 gr på en vecka och hennes försämring är väldigt märkbar.

Nicke och flickorna åker över till Finland på söndag, över dagen. Jag vill följa med, men är rädd att jag inte klarar det. Jag brottas med känslorna inför att stanna hemma. Åker jag, måste rullstolen med. Kan rullstolen göra att jag orkar? Eller blir hela resan med färja och bil för mycket? Borde jag finnas vid Nickes sida och stötta honom, eller är det meningen att det här är något han måste få göra själv tillsammans med barnen denna gång?

Är det så att jag flyr undan, trots att jag inte känner det? Är det bara ursäkter från mig, att jag kanske inte klarar av dagarna efter resan? Eller är det kunskapen om min kropp som talar?

Handen på hjärtat, självklart vill jag träffa svärmor. Det är förmodligen sista gången hon är vid klart medvetande nu. Men när jag inte ens klarar av att vara på jobb 5 timmar, i en mycket lugn miljö, hur ska jag då klara av färjresa och bilfärd och att gå upp och ner för alla trappor. Självklart skulle jag klara resan, men frågan är hur jag sedan skulle klara jul, Julinas födelsedag och nyåret och framför allt att vara hemma med barnen hela jullovet. Nicke jobbar och har inte ledigt mer än de vanliga röda dagarna kring jul. Så, om jag är ärlig mot mig själv, vet jag att jag stannar hemma av den själviskheten att jag måste klara de kommande dagarna. Det handlar bara om att inte döma mig själv och släppa kravet på mig själv som gör att jag känner mig otillräcklig.

Mindfulness. Här och nu gör vi vad vi alla kan. Jag är den jag är och jag behöver inte sträva efter att klara mer än jag gör. Allt sker av en orsak. Jag fick en jätte fin tid med svärmor förra gången. Nu är det barnens tur att få ett minne av sin farmor som de faktiskt inte haft en relation till tidigare. Kanske är det så att min närvaro skulle hämma relationsskapandet dem emellan. Nu får de möjligheten att ta plats, ta in och deras farmor får möjlighet att till fullo koncentrera sig på barnens närvaro.

Det händer mycket i vårt liv just nu. Mindfulness, medveten närvaro, tror jag kommer att bli till hjälp för mig att ta mig igenom denna tid.

Jag ber att svärmor ska få en lugn och fridfull jul. Jag ber att hon får den tid hon själv vill ha, lång eller kort. Jag tackar för den fantastiska gåva hon givit mig; hennes son – min make, min trygghet, min borg.

Kram Miina

Kommentera