Vilat i nuet


Bilderna tagna för några dagar sedan när solen värmde vår snötäckta gård strax innan solnedgång.

Idag har jag vilat i nuet. Har struntat i allt som har med flytt av butik att göra. Var och för sig där i 15-20 minuter och plockade lite leksaker, men förutom det har jag helt släppt allt som har med det att göra. Jag har istället varit med Julina och Moalie på fiolläger. Känner mig väldigt duktig eftersom jag inte ens hjälpte till där, utan bara satt på en stol och såg viktig ut, som en ordförande bör göra. 😉

Natten gick bra, ångestanfallen höll sig på avstånd. Natalie har dock däckat i hög feber, huvudvärk och hosta. Min lilla älskling! Så ikväll har jag kokat vitlöksvatten ( 2 vitlöksklyftor + 2 dl kokt vatten, sila bort vitlöken och ge 1 tsk/timme mot hosta) samt morfars hostmedicin till natten (1 msk smör + 1 tsk socker röres ihop och äts som det är). Dessutom gav jag henne medicinsk laser och smorde in henne med Rosenseriens Liniment med Arnika, så jag hoppas hon åtminstone får sova lite i natt.

Idag har hon legat nedbäddad i min nya lokal i en ”solstol” medan Nicke satt upp hyllor åt mig, så imorgon ska vi köra samma koncept så länge hon orkar så att jag får plocka lite. Tänkte ta med en film och dator så hon får ligga och se på det, sova lite, bli gosad och höra lite saga. Känner att vi lika gärna kan vara där som hemma eftersom butiken är stängd och hon inte smittar någon genom att vara där.

Att stanna upp och vara här och nu är inte det lättaste när tankarna snurrar, man stressar över allt som borde göras och tiden aldrig räcker till, men just därför är det så viktigt att verkligen ta sig tid att våga släppa allt och bara vara. Därför satte jag mig i sovrummet och gjorde Mindful Yoga ikväll i 15 minuter. Det var väldigt skönt, även om jag kände att yoga tänket i sig inte fungerar på en person med EDS. Istället för att tänja, valde jag att fokusera på att känna var jag börjar subluxera, var jag ”går över”. Väldigt svårt, men det kändes oerhört rätt. Jag tror att det kan göra mig medveten även i vardagen om var jag bör stoppa för att inte översträcka.

Att leva i nuet, att acceptera sin smärta, att acceptera sig själv, fullt ut, här och nu är inte lätt. Det är oerhört svårt även för en frisk människa, men jag tror att det är ännu svårare som EDSare. Att stanna upp och verkligen känna all smärta som finns där även i viloläge skrämde mig halvt fördärvad i början. Jag blev så medveten om all smärta. Jag var inte säker på att det var det bästa sättet för att ta mig förbi hindren. Kändes som ett smartare sätt att bara blunda och försöka glömma smärtan. Idag inser jag att det första steget för att komma vidare faktiskt handlar om att just känna all smärta. Om jag inte känner den kan jag heller inte acceptera den. Därför måste jag känna, uppleva, bli medveten om smärtan. Först sen kan jag acceptera smärtan. Först sen kan jag släppa taget om den och känna ögonblicken av mindre smärta, ögonblicken av att något annat än smärtan finns där, ögonblicken av att smärtan finns där utan att jag kan påverka den, alltså är det inget jag behöver bry mig om, inget jag behöver åtgärda eller försöka komma runt. Känna efter och acceptera.

Ack så svårt, men väldigt viktigt för mig. Mitt sätt för att inte förlora fotfästet.

Kram Miina

Kommentera