Dag 02 – Vilken roll spelar min förstas kärlek i mitt liv idag 

2010: Dag 02 – Min första kärlek

För mig var den första kärleken innerlig, som den säkert är för många. För mig var den dessutom besvarad, vilket kanske inte är alla förunnad. Jag kände mig speciell, verkligen speciell, och det gäller inte bara när jag var 5 år och satt under köksbordet med tindrande ögon och vi inte kunde få nog av att vara nära varandra.

När jag var 14 år och förälskade mig totalt och fullständigt i killen som var här på skolresa, kände jag mig minst lika speciell. Det kändes som om han skulle kunnat gå genom eld och vatten för mig, just den där kvällen. Jag minns känslan när jag satt med mitt första brev i handen, han som hatade att skriva p.g.a. skrivsvårigheter. Han hade gjort det för mig. Och jag minns hur vännerna retade honom för att en brud på Åland skulle vara annorlunda än andra tjejer i hans liv.

Och sedan när jag gick in i mitt första långa förhållande, också det som 14-åring (vilket höll ca 2 år om jag räknat rätt), blev det av ett val där jag blev den valda. Jag kände mig speciell. Och att vara den som hämtades av en bil från skolgården när de andra pussades med mopedister, bekräftade känslan av kärlek kommer ur något när man verkligen betyder något speciellt för den andra. Inte bara förälskelse, utan kärlek.

Så hur har det här format mig? Jag har tidigare haft lätt för att gå. När kärleken ebbat ut i vänskap har jag snabbt accepterat vänskapskänslan för vad den är. Att hänga fast i något som inte finns har inte fungerat för mig. När man inte längre har den där specifika känslan av kärlek mellan varandra, saknas en stor byggsten som behövs för att bygga vidare.

Det har även givit mig en så oerhört vacker bild av kärlek, som jag för evigt kommer att bära med mig. Senare i livet utsattes jag och utsatte jag andra för kärlek som inte var lika ren. Jag är tacksam att kärleken började så fint och så innerligt. Det gav mig en stark tro på kärlek. En stark tro på tvåsamhet. Hade jag börjat med någon av de mindre lyckade perioderna, tror jag inte min tro hade varit lika stark. Och jag tror att det är tack vare mina första upplevelser som jag så starkt tror på viss kontakt, viss vänskap när kärleken ebbat ut. Att två människor burit så mycket mellan sig, att vänskap är möjligt efteråt. Att det är lättare att släppa taget och få en vän, än att gå den smutsiga vägen och förlora allt.

För mig är kärleken viktig. Den är byggd på tvåsamhet, närhet, öppenhet och framför allt tillit. Tilltron och tilliten till varandras kärlek är och kommer alltid att vara nummer ett för mig. Och tack vare min/mina förstas kärlek, har jag skapat ett värde i kärleken för mig själv. Jag vet att jag är viktig och jag vet att jag kan känna mig speciell i kärleken. Det är en gåva som jag alltid kommer att bära djupt i mitt hjärta. Alla får inte den starten. Alla får inte känna sig som nummer ett. Kanske är det därför jag inte skulle acceptera mig själv som nummer två. Då går jag hellre. Det har jag alltid gjort.

Tack, framför allt Gabriel, Niclas L och Sam, för att ni lärde mig vad kärlek är och vad jag har rätt att förvänta mig av kärleken! Och tack,  min älskade make, för att du lärt mig att kärlek är värd att kämpa för och att kärlek är något som växer för varje dag, om man ger den rätt näring och tillräckligt stor kruka att sprida ut sig i!

Så länge leve kärleken!

Ur 2010 års kalender:

Jag verkar ha sparat på mina kärlekar i form av vänner efter att förhållandena tagit slut och det är jag evigt tacksam för! Men vem var då min första kärlek? Det beror helt enkelt på hur man ser det och alla har de lärt mig något speciellt. En sak är säkert. Min första kärlek var åtminstone inte den största, men god vänskap har de alla givit mig genom åren!

Kram Miina
advent2

Kommentera