Ibland sköljer saknaden över mig, som en flodvåg. Den slår mig till marken med full kraft, sliter och drar i min kropp och drar med sig allt överflödigt och löst för att sedan lämna mig kvar, avskalad, naken, uttömd.
Saknaden efter nära och kära, saknaden efter det jag givit upp, saknaden efter en kropp som kan allt det som min hjärna tror sig kunna.
Det vänder sig i magen på mig och jag faller ihop med armarna runt knäna i fosterställning. Känslorna river och sliter. Sorg. Saknad. Förlorade drömmar. Ouppnådda mål.
När allt nåt sin kulmen, känner jag mig alldeles tömd och tom på allt. Som ett naket barn, ett tomt skal som skall fyllas på nytt. Och så sakteliga kommer känslorna tillbaka med förnyad kraft. Inte saknad, inte sorg. Det är hopp, tillit, nya mål, nya drömmar. Och jag börjar leva igen. Det känns som att resa sig ur askan. Som en hund som skakar av sig efter ett bad, ruskar jag på mig, blickar upp mot himlen och fylls med ny kraft och ny energi.
Ett leende spelar på mina läppar. Saknaden finns kvar, men inte längre smärtsam, utan istället med en tacksamhet för den visdom jag fått och en förhoppning om att ses igen på nya stigar.
Jag får ny luft under mina vingar och jag svävar ut över klipporna, ut över det vidsträckta havet och jag vet att jag alltid kommer att hitta tillbaka hem, oavsett var jag än befinner mig i livet. Hem till mitt inre, mitt innersta i själ och hjärta. Jag är tacksam för att jag är jag och med all den glädje, all den besvikelse och allt det andra som gör livet till mitt!
Winston Churchill sa ”Om du går igenom ett helvete, fortsätt gå”. <3
