Magnetröntgen

Nu är det gjort!! Jepp! Trodde aldrig jag skulle klarar det, men här sitter jag nu, stolt som en tupp med näsan i vädret. Så himla stolt över mig själv!

Hade tid inbokad för att komma på besök, men OM jag kände mig redo skulle jag även få ta bilden. Jag och min underbara vän, Nanica, kom till sjukhuset och satt på trappan utanför MRbussen och lyssnade till alla ljud från bilden som togs på patienten innan mig. Vi pratade igenom allt gång på gång, hon berättade vad hon visste, vi diskuterade lugnande som jag vägrar ta o.s.v.

Så kom då patienten innan ut och det var dags för mig. När jag klev in bad läkaren/sköterskan (?) mig att ta av mig all metall. Jag förklarade att jag inte ville ta bilden, att jag bara var på besök. Hon var finskspråkig och talade knagglig svenska, men sa att det var okej. Om jag inte ville, så behövde jag inte. 27 minuter skulle undersökningen ta. Herregud, en halvtimme i det där röret!!

Hon bad mig lägga mig ner, men nej, nej, nej. Inte en chans. Ica frågade om hon skulle åka in först, så fick de visa hur det skulle gå till. Jag nickade med gråten i halsen. Ica pratade med mig när hon låg inne och förklarade att det blåste i ansiktet, vilket kändes lugnande. Tårarna hade vid det här laget svämmat över för mig. Gud, jag ville verkligen inte!

När Ica kom ut och såg att jag var på vippen att bryta ihop, frågade hon om jag bara ville pröva. Jag nickade och med tårarna rinnande skickades jag in, en liten, liten bit i taget. På väg in hörde jag att läkaren/sköterskan sa till Ica att jag kan få lugnande, men Ica förklarade att det inte var någon större idé.

Väl på plast höll jag på att slita mig loss och bad dem ta ut mig igen. Tårarna sprutade, jag skakade och ville verkligen inte vara med mer.

Läkaren/sköterskan förklarade att vi kunde ta en bild och sen fick jag komma ut igen. Om jag stoppade under en bild, var det ingen fara. Vi skulle bara behöva ta om från just den bilden igen i sådana fall. Jag kände att jag bara måste ge det en chans. Jag vet ju att betalningsförbindelserna är stoppade i väntan på MR och CT. Om jag vägrar göra MR skulle det kanske inte bli någon ny betalningsförbindelse i framtiden.

Sagt och gjort. Jag lade mig ner, blundade hårt och andades. Det enda som betydde något var Icas hand på min hand och på mitt knä och min egen andning och sekunderna som gick.

Första bilden skulle ta 20 sekunder. Jag räknade. Första var över, nästa skulle ta 30 sekunder. Tummen upp. Vi fortsatte. Luften blåste i mitt ansikte. Halsryggen skulle vara 4 bilder. Bara 2 bilder kvar. Tredje bilden tog 1 minut och 20 sekunder. Nu började det bli riktigt jobbigt. Sista bilden sa hon att skulle ta 4 minuter. Fan!! Jag tänkte att jag måste försöka. 4 minuter och sen skulle halsryggen vara avklarad. Det var mitt livs längsta 4 minuter. Ica tryckte mitt knä för varje minut som gick och jag tänkte ”Min plats på jorden” i mitt huvud för att ta mig igenom det.

Jag hann avsluta första refrängen innan ljudet avstannade och sen dröjde det inte många sekunder innan båren åkte ut. Svetten rann, tårarna rann och jag var HELT slut. Nästa sekvens skulle ta 12 minuter. Herregud! 12!! Men hon sa att vi tar bild för bild. Första bilden skulle ta 30 sekunder. MEN nu måste jag ju då ha på en ”mask” över ansiktet förutom den ”fåra” som huvudet låg i. Shit! Ica tryckte min hand och sa medlidsamt ”Åh, Miina, vilken utmanande dag du utsätts för!”. Jag tänkte att varje bild vi kunde ta, skulle vara en mindre om jag flippar ut. Så jag sa ok till en bild med masken på och åkte in.

När första bilden var tagen frågade Ica om jag var okej. Jag sa att jag ville försöka fortsätta. Så för varje bild kom sköterskan/läkaren in och sa hur lång nästa bild var och jag gav tummen upp, gång på gång. Jag fokuserade stenhårt på Icas hand på min hand och sekunderna. Och bild efter bild kunde tas utan att jag behövde komma ut och till slut kom sköterskan och sa att det nu var dags för sista bilden. 2 minuter och 20 minuter. Tummen upp.

Ljudet tystnade och jag fick åka ut. Jag var som en urvriden disktrasa. Jag kände britsen sänkas. Jag stirrade på Ica och frågade om det var slut nu? Läkaren/sköterskan svarade ja och jag vände mig om helt darrig till henne och frågade ”HELT slut?!”. Hon log och klappade om mig och sa att det var slut nu.

Jag föll ihop mot Icas famn och darrade som ett asplöv. Jag gick till darriga ben till mina saker som jag lämnat innan jag gick in i själva kamerarummet och visste faktiskt inte hur jag skulle få på mig bh och smycken.

Jag tackade gång på gång och avslutade med ”Kiitoksia paljon” med tårfyllda ögon. Läkaren/sköterskan log stort mot mig och sa ”Kiitos kiitos” och vinkade av oss. Ica gick före ner för den branta trappan eftersom jag var så svag att jag inte visste om jag skulle rasa ner. Väl nere på marken kastade jag mig om halsen på henne igen. Jag var så otroligt lättad och stolt och oerhört tacksam för hennes stöd! Jag förstår inte att jag faktiskt klarat det här!

Jag låg alltså inne i mitten av tunneln med huvudet, det vill säga med höften i öppningen. Tack vare att Ica stod lutad in i tunneln med sin hand på min, kändes det som om jag bara låg med bröstet inne i tunneln (hade handen över solarplexus) och hade därför en bild av en tratt som jag låg inne i, med bara pannan inne i det trånga partiet. Utan den bilden hade jag nog slagit sönder apparaten för att ta mig ut snabbast möjligast.

Nu vet jag att jag klarar nästan vad som helst. Jag fick till svar av en vän när jag skrev att jag fixat det ”Visste det. Nu är det gjort. Strongt, bruden!” och det är precis så jag känner det. Fy fan, vad strongt jobbat, bruden! Hatten av för mig!

Jag är hög, så hög och stolt, så stolt, men det är jag fasen i mig värd just nu!

Kram Miina

Kommentera