Saknad

Plötsligt river saknaden till i mig. Känns som jag tappar andan för ett ögonblick.

Känner efter och inser att jag ärligt inte kan säga vem saknaden gäller, bara att jag saknar. Saknar den manliga vänskapen. Har hela mitt liv omgivit mig med manliga vänner. Oftast har de varit män som stått mig allra närmast.

Varför? Vad är det som gör att manlig vänskap berör mig så djupt? Är den manliga vänskapen ”enklare”? Är det avsaknaden av rivalitet som jag dras till? Eller blir jag bekräftad genom vänskapen till en man?

Kanske är det för att jag är en så fysisk person. Det är mer ”naturligt”, mer ”korrekt” att ha närhet till det motsatta könet. Att krypa nära, att kramas, att gosas. Allt det där, utan någon som helst baktanke. DET är viktigt i min vänskap.

När jag var yngre var ett naturligt inslag hos mina vänner att gå hand i hand, att ligga i en säng och prata med huvudet på vännens bröst. Det var viktigt för mig. Det gav mig trygghet och känsla av att finnas till. Att göra det med en kille var naturligt för oss båda. Att göra så med en tjej var något som hände då och då, men inte lika ”naturligt” och långt ifrån lika ofta som med en kille. Och så har det fortsatt genom åren. Kanske är det därför jag saknat den manliga vänskapen mer än den kvinnliga genom alla år som gått.

Kanske har det oxå påverkats av att jag haft turen att ha så fina pojkvänner som alltid kunnat tillgodose mitt behov av att prata och det i kombination av att alltid ha haft minst en nära kvinnlig vän som funnits där år ut och år in. Den kvinnliga vänskapen har lixom alltid uppfyllt sin kvot och därför har jag eftersökt den manliga.

Kvinnliga bekanta, nu pratar jag alltså inte om de närmsta vännerna, har ofta haft svårt för min ärlighet. Jag tolererar inte skitsnack bakom ryggen och jag säger hellre en svidande sanning än en smekande lögn. Och jag önskar samma ärlighet tillbaka, vilket jag tycker varit lättare att få hos det manliga släktet än hos det kvinnliga.

Så, idag saknar jag manlig vänskap. Saknar manlig närhet. Självklart har jag min man och det är jag både tacksam och lycklig för, men trots allt så är det ändå inte samma sak. Jag älskar min man. Jag åtrår min man. Jag får underbar närhet av min man. Det vill jag inte ha av en vän. Det är inte det jag längtar efter. Det är det där råbarkade, det där…hm…tänkte precis skriva ytliga, men det är det absolut inte. Det råbarkade och brutalt ärliga helt enkelt.

Och nu lär saknaden blir ännu större. Insåg precis att det bara är en gång kvar med min underbara kör; Körglädje, innan sommaruppehållet! Kommer att sakna dem enormt! Speciellt en. Min gamla lärare. Tur att Åland är litet så det finns chans att springa på varandra under sommaren.

Kram Miina

Kommentera