Dag 17 – En tung tid

I juni-09 blev jag diagnostiserad med Ehlers-Danlos syndrom. Själva diagnosen var en lättnad, en bekräftelse på att jag trots allt inte inbillat mig i alla dessa år. Men med diagnosen kom oxå verkligheten i kapp. Plötsligt var det oåterkalleligt. Jag var sjuk. Jag skulle aldrig kunna bli bättre. Jag skulle aldrig bli ”fri”.

Tankarna började snurra kring framtiden. Vad skulle hända? Skulle jag hålla mig på något så när bra nivå, eller skulle det bli rullstol inom några år? Kommer jag alls att klara mig själv i famtiden? Vad händer med mig när jag blir gammal? Kan jag bo hemma, eller hamnar jag på någon institution och möglar bort redan vid 70-80 år?

I samma väva gav min kropp upp och jag fick diskbråck i ryggslutet. Det blev så kraftigt att jag var helt sängliggande i 3 veckor och efter det 3 veckor på kryckor och sedan en lång rehabiliteringsperiod. Det gjorde att jag fick för lite frisk luft, för lite sol och plötsligt var det vinter och mörkt.

Jag hamnade i en depression och som ett brev på posten kom panikångesten och tog över mitt liv. Varje dag, flera gånger dagligen, fick jag kämpa med panikattack efter panikattack. Jag vaknade om nätterna av attackerna. Det bara kastade sig över mig.

Under hösten gick det svininfluensa över vår jord och ”alla” skulle vaccineras. Jag sa från början att vi inte skulle ha, men p.g.a. min astma och min aningens läckande hjärtklaff, lyckades en läkare övertala mig att jag måste ta det för att skydda mig från att min grundsjukdom (EDSen) skulle bli tusenfalt sämre. Jag gick och tog min spruta och blev SÅ dålig. Jag fick ALLA symptom. Världen snurrade, och nu ett år senare snurrar världen fortfarande. Jag fick frossa, hög feber, skakningar, värk, synbortfall…allt. Det var för jävligt. Det positiva var att tack vare min egen reaktion, vägrade jag ge sprutorna åt mina barn.

Julen var fruktansvärd. Min mage mådde pest och pina med timmar om nätterna av svår halsbränna och gallstensanfall. Jag hade magkramper och kroppsvärk så jag knappt kunde sitta.

Efter jul och nyår när ångesten höll mig i ett hårt grepp, bestämde jag mig för att nu jäklar får det vara slut. Jag lade om kosten, började äta LCHF och vips minskade kroppsvärken. Magen började fungera igen. Gallstensanfallen försvann. I takt med att jag började må bättre kunde jag börja ta mig ut mer och promenader på 400-500 meter gjorde att jag fick frisk luft igen.

Jag började jobba med mindfulness och ångesten blev hanterbar. Livet vände åter.

Idag, ett år senare, äter jag fortfarande LCHF. Jag mår mycket bättre psykiskt, även om ångesten finns kvar. Jag orkar mycket mer idag än då. Jag borde träna mer, men det är något jag får jobba vidare på. Fri från EDS blir jag aldrig, men det är idag en del av mitt liv istället för att mitt liv är en del av EDSen.

Man är aldrig ensam om att gå igenom tunga perioder i livet, även om det känns så just då. När det känns som allra tyngst, tänk på att det är när det är som mörkast som stjärnorna syns allra bäst!

Kram Miina

One thought on “Dag 17 – En tung tid

  1. ”När det känns som allra tyngst, tänk på att det är när det är som mörkast som stjärnorna syns allra bäst!”
    Så sant!! du är så bra på att få skriva ner precis så som e är! TACK för att du är den du är!
    Älskar dej!

Kommentera