Idag överraskades vi alldeles fullständigt av vår extra familj. Vårt bord dukades upp med syriska delikatesser inklusive en av mina absoluta favoriträtter, som nog är den maträtt jag skulle välja att leva på resten av mitt liv om jag tvingades att välja bara en.
Under 1,5 års tid bodde familjen på annan ort och just den där favoriträtten går helt enkelt inte att efterlikna. Det finns ingen som kan tillreda den som hon! Så i somras när de återvände, var jag salig när jag åter fick äta Molohkia. Idag placerades alltså maträtten framför mig igen och i skrivandes stund vattnas det i munnen på mig bara av att skriva om den! Jag vet inte vad det är som gör att jag så fullkomligt slukar den, om det är kombinationen av citronsaltet och koriandern, eller om det är själva konsistensen på maträtten, men oavsett så är det helt klart en fröjd för mina smaklökar!
Dessutom kom de med tidiga julklappar till oss. Alla genomtänkta och passande till var och en av oss!
För några år sedan spelade vi julklappspelet här hemma med dem. Vi hade köpt en stor hög med små paket som vi spelade om och efter middagen överraskade de oss med att göra precis det samma för oss! Vårt bord fylldes av klappar som de hade med sig, utan att vi kunde delta med ett enda, och rummet fylldes av skratt och glittrade ögon.
Vilken känsla att de denna gång fick ge! Att vi var de som tog emot med ödmjukt hjärta och öppen famn! Och att det var just de som fick vara givare, det värmde mest av allt! Att höra den yngsta sonen i familjen kommunicera flytande med vår svärson…på ENGELSKA…är smått otroligt! Idag pratar han arabiska, turkiska, svenska, finska och engelska. Och då menar jag verkligen prata. Han kan alltså föra samtal obehindrat på alla språken och går fortfarande i lågstadiet! Man kan inte annat än låta sig imponeras! Jag är så tacksam för den erfarenhet och den livskunskap vi fått ta dela genom denna syriska vänfamilj! Den här dagen sparar jag djupt i hjärtat!
