Att ha vänner kan vara en välsignelse men även en stor börda och sorg. Att uppfylla mina ”krav” som vän är inte helt enkelt. Jag förväntar mig på något sätt en fläckfri ”perfekt! vän, som alltid ska förstå mig lika bra som jag förstår dem, som ska finnas där lika mycket som jag finns där för dem och som alltid ställer upp som jag är beredd att ställa upp för dem. Det är inte rättvist. Jag kan förändra mig själv, jag kan ta ansvar för hur jag själv agerar, men vad andra gör är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är mina egna känslor och mina egna reaktioner på det andra gör. Det är en stor svaghet jag har, att jag förväntar mig så mycket av mina vänner.
Men gäller det här alla mina vänner? Nej, det är lixom bara den där absolut närmaste innersta kretsen. De som ska kunna läsa mina tankar och som ska veta vad jag vill fast jag inget säger. Japp, jag är lätt krävande… Att komma in i den där innersta kretsen är sjukt svårt, men ack så lätt att hamnar ut ur igen. Men så är de innersta oxå mina absoluta älsklingar! Jag behöver knappast säga att de som hålls inne i innersta kretsen är människor som med lätthet lever upp till min förväntningar, min fina, älskade, innersta krets! <3
En av de närmsta är killen som jag kan skriva ”jag är låg” till. Senast det hände skrev han ”ät en sockermunk och ta ett glas röd lemonad”. Hur knäppt är inte det lixom? Och med de orden drog han sedan ur mig det mesta och framför allt det som jag inte hade tänkt berätta. Han har lixom den förmågan och det är guld värt.
Eller hon som skrev till mig ”be din dotter höra av sig när hon flyttar till Sverige, här har hon ett extra hem”. Hon visste vad jag behövde. Det var en självklarhet för henne.
Eller han som kan få mig att gråta bara genom att ge mig en kram som säger ”jag finns här”.
Eller hon som skriver ”nästa gång ska vi prata mer om dig, men i din takt”.
De där diamanterna som slipats i exakthet till perfektion. <3
Men den där stora sorgen då? Att bli sårad av eller besviken på en vän, är alltid förknippat med sorg som krossar en liten, liten del av mitt hjärta och som aldrig blir riktigt vad det tidigare var.
Känslan när hon gratulerar en gemensam vän på födelsedagen med lovord inför hela världen, men inte ens sände ett grattis till mig. Känslan att inte vara värd det man hoppades. Att ha en bild av vår relation som inte överensstämmer med verkligheten. Det gör ont. Fasligt ont. Men som jag skrev i början av inlägget, mitt ansvar är mina känslor, inte hennes beteende.
Eller han jag kände mig så nära, som förvanskade sanningen och som trasade samman förtroendet mellan oss till ett håligt fiskenät, omöjligt att laga. Mitt ansvar är min reaktion på hans beteende, inte själva beteendet.
Det är svårt att minnas det i stundens hetta. Det är lätt att vara efterklok och se var man själv gjorde fel och hur man borde ha gjort istället. Men kanske är det okej, för då betyder det ändå att man med tiden kan befästa beteendet så att det kommer tidigare och tidigare och till slut kommer i stundens hetta. Men dit är det ännu lång väg kvar för mig, det erkänner jag villigt.
Därför är de där som bara vet och förstår, de som finns där i skratt och glädje, i mörker och ljus, så oerhört viktiga. De som ser mig som den jag är, med brister och fel, just de är stjärnorna på min stora himmel!
