23. Kärnan

I dagens adventstankar 2019 skriver jag om kärnan till vem jag är.

Mina föräldrar som fostrat mig och som är orsaken till att jag blivit den jag är. Mamma Gunnevi Sjölund som hade mellanmålet dukat till bords när jag kom hem från skolan på dagarna. Pappa Buba Sjölund som körde på mig vart jag än behövde och vilken tid på dygnet det än var.

Mina småbröder som var pest och pina under vår uppväxt, och tillika mina högt älskade juveler.
Marcus Sjölund som hoppade i sängen tillsammans med mig, som brottade omkull mig så jag halv slog ihjäl mig, som frågade hur man blir tillsammans med någon och senare hur sjutton man blir av med dem, som upplyste mitt ragg om att han kunde parkera utanför tomten nästan gång han kom på besök om det var hans Ford som stod på gården. Marcus som i sin icke-vältalighet rymmer så mycket bus och fniss.
Mathias Sjölund som delade musiken med mig, som slog en spade i huvudet på min bästis, som skrek ”ni är Benny Andersson” när han var som allra argast, som brände en personlig musik-CD till mig, som kände min man innan jag själv gjorde det.

Min förstföding, mitt ljus, min kvittrande sångfågel, hon som pratat med mig om det mesta genom åren, som förnuftigt konstaterade ”men mamma, jag vill inte vara tillsammans med honom om han inte är kär i mig” medan jag själv ännu var kvar på skrika-slå-sönder-kasta-saker stadiet. Hon som tar hand om andra och som har en integritet som människor respekterar.

Min mellerst, min humörsvängare, min skrattande, busiga trollunge, min rättskämpe, hon som håller mina nervtrådar aktiva, som bär så mycket styrka inom sig som hon sällan är medveten om själv. Hon som är principfast och tydlig, som skyddar med näbbar och klor när det behövs, som älskar högt och hatar innerligt.

Min minsting, min tänkare, min humorist som vet vad hon vill. Hon som tar livet i egna händer, som stakar ut den väg hon vill gå på. Hon som utmanar sig själv på ett förbluffande sätt och som ibland bubblar över när hon väl börjar prata. Hon som kan så mycket och som på en unik nivå känner sig själv. Hon som kom med mig från mitt senaste, tidigare liv.

Och avslutningsvis, min man, som finns där i glädje och sorg, som älskar mig för den jag är och som håller mig flytande även i de allra värsta stormarna. Han som kryper nära när han håller på att somna och viskar kärleksfulla ord som han troligen inte själv har koll på att han säger. Han som jag fortfarande, efter 19 år, är förälskad i. Han som valt att stanna, trots att livet inte blev vad han hade förväntat sig. Han som lever med min smärta, varje minut vi är tillsammans. Han som kliar mig på ryggen om kvällarna, som masserar mina sjuka kropp, som älskar mig för just den jag är. Han som alltid finns vid min sida.

De här är grunden, kärnan, som gör mig till den jag är. Min kärlek är oändlig.

Kommentera