Tillbaka på rehabilitering

Så är jag åter här i Helsingfors på rehabilitering. Denna gång med ett annat gäng än ”mitt eget”. Det känns ovant att inte ha mina nära och kära hos mig, att inte kunna skicka ett mezz och fråga vem som är ledig, om någon har lust att ses. Men det blir nog bra det här med.

Idag började jag och min assistent dagen med en längre promenad genom skogspartiet som är beläget mellan Brunakärr och Böle. Vad det heter vet jag inte. Jag förväntade mig regn hela dagen, men än så länge är det bara grått. Det var faktiskt riktigt skönt att rulla fram bland skogsdoft och frisk luft med ljudbok i öronen.

Just nu lyssnar jag på boken ”Öppnas i händelse av min död”. En bok som speglar olika människors liv som på något sätt är sammanbundna med varandra. En historia där man kastas mellan familjekonstellationer, händelser som är så vardagliga och ändå sådant som händer alla andra, men inte mig. Förhållanden som går i kras, förhållanden som startas, nya relationer på olika nivåer.

Den får mig att tänka på mina egna relationer till familjen, vänner och till min svärmor som inte längre är med oss. Tänker på hur det skulle vara att ha henne kvar. Ibland kan tankarna komma över mig hur det skulle vara att kunna åka med barnen och hälsa på deras farmor. Hur det skulle vara att få höra henne prata om min man som barn. Och jag kan undra över om hon skulle fortsätta sin nyktra bana eller om hon någonsin skulle få återfall och hur de olika situationerna skulle påverka vårt liv.

Inte för att tankarna tjänar någon nytta, det vet jag förstås, men de finns ändå där nu som då. Det är kanske så att förlora någon vid ett skede i livet när man inte varit beredd och kanske inte redo. Och just det handlar en del av min ljudbok om.

Nu har jag en liten paus innan fysioterapi och föreläsningen ”Vänjer man sig någonsin vid smärta”. Fysioterapin riktigt längtar min kropp efter. Den här 3 veckors huvudvärken kanske kan få ett slut och smärtan kring axeln lindras. Och vem vet, kanske även smärtan i benen kan trappas ner en aning! 🙂 Föreläsningen känns intressant. Svaret har jag redan; ja, man vänjer sig vid smärtan. Men det ska bli intressant att höra allt runt om.

Innan det är dags för allt det där, ska jag lägga mig ner här i sängen och njuta av min e-bok. För att inte bli allt för djup med vardagstankar, har jag på e-boken en riktig bladvändande ungdomsbok med vampyrer, varulvar och allt som kan förtrolla och väva in magi i orden; The mortal instruments. Är nu inne på nästsista boken och jag kommer helt klart att sakna serien när jag kommit till slut.

One thought on “Tillbaka på rehabilitering

  1. Ja man vänjer sig vid smärtan men åtminstonde jag klarar inte av att acceptera den.

    Smärtan blir som ett normaltillstånd så när man någon gång är nästan helt smärtfri så känns det konstigt 🙂

    Ha det bra i Helsingfors vännen, kram

Kommentera