Just idag

Ja, just idag är det 15 år sedan han kupade sin hand runt min nacke, tittade mig i ögonen och kysste mig långsamt, trevande, lite frågande och mycket ömt. Idag är det 15 år sedan jag stannade kvar och med åren har det där ”stannandet” blivit ett beslut som hållit i sig.

Det började med ett sms ”Hej, har du bild i tvn?”. Några dagar senare ”Jag ska till krogen nu, kika ut och se om jag duger” och han gjorde tummen upp och önskade mig en fin kväll. Ännu några dagar senare var det han som mezzade ”Vill du komma upp och lyssna på riktig musik?”. Den där riktiga musiken var tydligen finsk sådan och när jag kom upp till hans lägenhet satt han tillsammans med killen som lite drygt 1 år senare var bestman på vårt bröllop och tittade på tatueringar. Ännu har inte just den tatueringen kommit; Kalle och Hobbe, men om den ska komma, tycker jag den här skulle vara passande:

250px-Kalle_Hobbe

Ja, det var så det började. Han berättade snabbt att han ville ha barn med mig och eftersom han var en fantastisk bonuspappa till min förstfödda, föddes vår gemensamma första dotter inte ens 1 år efter att vi träffades. Följande dotter kom 3 år senare.

Vi har haft våra ups and downs och det där med att älska varandra i nöd och lust, glädje och sorg, har vi klarat av ett antal gånger. Varför jag svarade ja på hans frieri, som för övrigt kom helt utan diskussion eller förvarning och endast 3,5 månad efter att vi blev tillsammans, var för att jag helt enkelt bestämde mig för att det här skulle fungera, no matter what. Det beslutet har varit vår gyllene tråd genom alla år, att vad vi än hamnar i, vad vi än kämpar med och för, så bestämde vi oss den där dagen för att älska varandra i nöd och lust. Att vi skulle stanna kvar hos varandra. Att vi skulle, och ska, älska varandra.

Om vi hade vetat då, för 15 år sedan, att jag skulle sitta i rullstol med allt vad det innebär och har inneburit, skulle vi troligen ha skrattat högt och trott att det var världens sämsta aprilskämt. Och här står vi nu, nåja, somliga står och somliga sitter 😉 med en fantastiskt fin familj, med ett förhållande som vi jobbat hårt för och fortsätter jobba för och med 15 kärleksfulla år bakom oss.

Tack, älskling, för att du är min och för att du står vid min sida i ljus och mörker, för att du delar min vardag med allt vad det innebär och för att du tror på mig! Jag lärde mig älska dig för 15 år sedan, jag älskar dig här och nu och jag kommer alltid att älska dig, min trygghet!

 

 

Kram Miina

Kommentera