Jag stålsätter mitt hjärta

129565-To-My-Daughter

Framtiden har plötsligt börjat te sig närmre och närmre, snabbare och snabbare, och allt rör mina älskade döttrar. Nästa gång förstfödingen fyller år, är det dags för henne att börja övningsköra. När det är dags för mellerstas nästa födelsedag, fyller hon moppeålder. Och minstingen tar klivet in i sista året i lågstadiet om mindre än ett halvår, samtidigt som förstfödingen lämnar högstadiet.

Partners har det alltid funnits gott om i vårt hus. Ofta som vänner, men nu som då har flammorna kretsat kring någon speciell och just nu känns det som flammorna fått nytt fäste, nytt bränsle och drar iväg till oanade höjder.

Att som mamma stå intill och se på är fantastiskt, underbart, underhållande, förvirrande, skrämmande och fruktansvärt läskigt! Deras små hjärtan kan jag inte längre kan skydda med bomullsvantar. Varje flammande låga som kommer in i deras liv är en ny människa att lära känna, någon som kan ge min dotter den där speciella känslan när man är kär och kärleken blir besvarad, någon som bekräftar henne, någon som avgudar marken hon går på, men även den som kan krossa hennes hjärta i en handvändning och rasa hela hennes värld.

Jag minns med varmt hjärta mina egna stunder av dunkande hjärtslag och röda blossande kinder. Och jag minns den förtvivlande sorgen, den avgrundslika smärtan när lågorna plötsligt dog ut och jag blev kvar med en liten del av mitt hjärta som krackelerade för just den stunden, för just den personen.

Jag önskar att jag kunde få hålla mina små barn i famnen en stund till, skydda dem från livet, samtidigt som jag vill puffa dem ut över kanten och visa att vingarna bär. Jag vet att det är det sistnämnda som gäller nu och jag stålsätter mitt hjärta att klara det som min mamma gick igenom med mig och förmodligen fortfarande gör nu som då.

Älskade töser, vad som än händer så finns jag här. Alltid. Glöm aldrig det!

Och ni partners som kommer in i mina döttrars liv, tack för att ni finns! Vi delar det viktigaste jag har.

Kram Miina

Kommentera