Jag är nulevande. Och jag njuter.

I hela mitt liv har jag maskerat min trötthet och smärta. Jag har blundat för mitt inre rop på hjälp och struntat i kroppens varningssignaler. Jag har tagit slut på mig själv så till den mildra grad att jag till slut gick på ångorna av min batteristyrkan.

Många har sett mig som en oerhört social person med stor bekantskapskrets, medan jag själv sett mig som en knuten person som bara släppt in några få. Och jag tror faktiskt att det är de korrekta bilderna av mig, trots att de är så motsägelsefulla. Utåt har jag varit social med många bekanta. Men inom mig har jag bara haft några få jag verkligen visat mig själv för och som förstått vart allt är på väg.

De sista åren har jag dragit mig undan det sociala. Har av ren och skär trötthet och som en urvriden disktrasa valt den där innersta kretsen de få gånger jag orkat med andra människor runt om mig.

Kanske är det därför det nu känns så ebbande tyst, för att jag av trötthet tidigare skärmat av mig från de som varit våra bekanta, barnens vänners familjer, släkt, människor med samma fritidsintresse, folk i bygden e.t.c. Eller är det så att genom min avskärmning så har inte våra bekanta haft en chans att se vad som varit på väg att hända, att min rullstol blivit en ”chock” eller åtminstone en förstummad förvåning? Kan det vara så att man nu inte vet hur man ska hantera mig, bete sig mot mig, att man inte vet om man vågar fråga eller säga något som kan tolkas fel? Eller är det helt enkelt så att man inte vet om man kan bjuda in oss, eftersom man inte vet hur jag kan ta mig fram med eller om jag alls kan ta mig fram utan rullstol?

För sedan jag fick min rullstol, har tystnaden lagt sig runt oss. De äkta vännerna, de finns naturligtvis kvar, men de där ytligt bekanta finns inte ens i periferin längre. Inte heller de närmsta vännerna umgås vi med på samma sätt mer. Det är sällan någon ringer och frågar om vi ska komma över på kaffe. Jag förstår det, egentligen, samtidigt som jag funderat en del på vad det beror på.

Är det så att de närmsta vännerna vet hur jag tagit slut på mig själv tidigare, att man nu inte vill göra det ännu värre genom att ”begära” vår närvaro? Eller är det även här en fråga om att man inte riktigt vill begära att vi ska komma, för att det krävs fysisk energi av mig att ta mig in med trappor och grusgångar?

Jag tror faktiskt att rullstolen gör att folk ser mig som sjukare än innan. Medan det paradoxalt nog faktiskt är så att jag är piggare nu än jag varit på många år! Och med piggheten kommer också det där suget efter social samvaro inom mig som aldrig tidigare funnits. Jag kan längta efter att sitta och spela spel, att ligga på klippor och se på när ett helt hav av ungar leker, eller att ha stora fester så där som folk förr i tiden hade. ”Välkomna hem på middagsbjudning med påföljande avec i finsalen.”

Eller är folk rädda att jag ska känna mig utanför om jag inte till fullo kan vara med som en jämbördig? För det kan jag lova att jag verkligen inte gör! Jag älskar att sitta och se på när andra härjar på som bara den, medan jag kan sitta tillbakalutad och le åt det hela.

Jag har t.o.m. funderat på att försöka lära mig att dricka vin, för att kunna sitta ute på terassen och dela en flaska vin en fin sommarkväll. Jag menar, hallå, det är ju inte riktigt klokt! Jag som hatar smaken av alkohol! :)Är det helt enkelt så att jag längtar efter att få omge mig med alkoholpåverkade människor som alltid säger rakt ut vad de tycker och tänker eller vad de funderar på? Jag njöt på RockOff när folk kom fram och pratade med mig och frågade ”Vad är det som har hänt med dig” eller ”Jag måste få fråga, varför har du rullstol?”. Det var inte uppmärksamheten jag njöt av, utan det faktum att folk kom fram istället för att på håll stå och fundera.

Jag har så svårt för denna tystnad. Prata med mig om ni undrar! Och nej, jag är inte den samma längre, jag mår inte som jag gjorde innan. Jag mår bättre. Och ja, jag har rullstol. Jag älskar min rullabella. Älskar det den gör för mig. Och nej, jag kommer inte fram överallt, men då stiger jag upp och går några meter. Jag är inte döende. Tvärtom! Jag är nulevande. Och jag njuter. 🙂

Kram Miina

Kommentera