Dag 08 – Ett ögonblick som förändrade allt

2010 – Dag 08 Ett ögonblick som förändrade allt

Till slut rann bägaren över. Han exploderade. Han fick nog och tystade mig med ett slag.

Jag gick i chock. Låg på toagolvet och skakade med djuren runt mig, inlåst utan telefon. Livrädd. Knäckt. Skakad.

Just där och just då krossades min självkänsla, min tillit och min tro till kärleken. Ett slag som blev till många fler.

Jag skrev då om misshandeln jag utsattes för i tonåren. Smärtan i kroppen som inte kom i närheten av smärtan i själen. Ögonblicket som slog mig i spillror, men som på lång sikt förde något gott med sig, som gjorde mig till den jag är idag.

När jag hade publicerat inlägget fick jag ett mail, ett mycket argt sådant. Han skrev att jag hängt ut honom och att det skulle komma att skada hans barn. Han raderade mig på Facebook och sedan dess har vi sprungit på varandra på stan eller i butiken en handfull gånger. En kort nick och ett hej.

När man lever i ett förhållande där misshandel finns, psykisk eller fysisk, är det inte bara rädslan för partnern som blir så stor. Ofta påverkar det även andra rädslor och nästan alltid påverkar det andra relationer. Tilliten rubbas i grunden, tilliten till mänskligheten.

För mig var det då jag stängde min innersta dörr. Än idag är det mycket svårt att komma mig så nära att jag släpper in en annan människa på djupet. Det påverkade även min förmåga att bearbeta situationer där adrenalinet går igång. Ett slagsmål på krogen, eller en promenad i mörkret får fortfarande mitt hjärta att rusa, pulsen dunkar i öronen och ett visst tunnelseende skapas. Det går nästan alltid över på ett ögonblick idag, men den kroppsliga reaktionen finns där. Min kropp reagerar fortfarande med att göra sig beredd för flykt.

Där och då kände jag mig ensammast i hela världen. Jag minns skräcken när jag sprang ut i trappuppgången, skrek på hjälp och chocken när ingen kom till min räddning.  Ingen öppnade ens dörren. Jag såg att titthålen mörknade när man kikade ut. Jag kröp ihop på vinden och önskade jag vore död. Efter det var det ingen i trappuppgången som mötte min blick. Man tittade bort, eller låtsades gräva efter något i väskan. Kanske var det bara inbillning, men det var så jag upplevde det.

Med det här vill jag säga att det är viktigt att agera och reagera. Lyft luren och ring polisen om du ser något misstänkt! Våga vara besvärlig. Våga möta blicken hos dina grannar. Kanske är det just Du som ger modet att våga tro på en ljusare framtid och att våga känna hoppet om ett egenvärde igen! Och finns det barn involverade, gör en barnskyddsanmälan! I mitt fall fanns det då inga barn involverade, som tur var. Hade det gjort det, hade jag aldrig förlåtit mig själv för att jag stannade kvar.

Så varför stannade jag? Ja, många skulle troligen säga att de var för rädda för att gå. För mig var det faktiskt envisheten som tog över. Jag skulle inte låta honom knäcka mig. Jag skulle inte låta honom vinna. Idag ser jag hur sjukt det var och hur galet och idiotiskt det var av mig att stanna. Då var det min enda förankring till jaget. Skulle han knäcka mig, trodde jag att jag inte längre skulle finnas, att hela min personlighet skulle upplösas. Jag stod ut, stannade kvar, för att bevisa för honom att jag var starkare psykiskt, att hans beteende inte kunde knäcka mig.

Det som fick mig att gå var när han sparkade ett av våra djur. Då vaknade jag upp och insåg att hans beteende inte var försvarbart, att han var sjuk. Att det inte spelade någon roll att han skulle ta det som en vinst att jag ”gav upp”.

För oavsett hur stark en människa än är, får misshandel, psykisk eller fysisk, jaget att krympa. Någonstans finns känslan av att det trots allt kanske är ditt fel, att du trots allt på något sätt hade kunnat förhindra det. Men så är det inte. Det är aldrig någonsin ditt fel att du blir misshandlad. Aldrig. Oavsett vad du har gjort, oavsett vad du har sagt, så är det ett val från misshandlarens sida att höja handen och slå, eller att uttrycka orden. För mig fanns känslan där, men den tog sig former av envishet och styrka, vilket gav honom ännu mer orsak till att slå hårdare och oftare.

Till alla er där ute som någon gång drabbats vill jag säga; Ni är inte ensamma! Känn ingen skam! Genom att berätta om er situation, kommer det troligen att hjälpa er, men framför allt kommer det med stor sannolikhet även att hjälpa andra.

Till alla er andra där ute vill jag säga; Blunda aldrig om ni tror att någon i er närhet far illa! Ni kan rädda liv! Det är ALDRIG okej att slå. ALDRIG! Det finns aldrig en förklaring eller en ursäkt att misshandla en annan individ. Genom att inte reagera, genom att inte agera, ger ni ert godkännande till händelsen. Bara finns där, visa att ni ser, visa att ni vet. Det kan ge styrkan att våga gå.

Till er som på något vis har kundkontakt; Var uppmärksamma! Våga vara besvärliga!

Till er som misshandlar; Det finns inga ord. Det finns inga ursäkter. Det finns inget försvar. Men det finns hjälp att få.

Och slutligen. Det finns människor som går tillbaka, gång på gång. Många som anmäler, drar tillbaka sin anmälan. Det är inte för att man är svag. Det är inte för att man inte vill leva så. Det är för att livet i sig själv inte längre har något värde. Det kan vara ett djupt inrotat medberoende. Jaget har slagits sönder i spillror. Kontaktnätet kan vara för svagt. Döm aldrig någon som går tillbaka! Orka istället vara besvärlig en gång till! Nästa gång kan vara den sista och det kan rädda liv.

Kram Miina
advent3

Kommentera