Dagen innan lillajul

Jag började morgonen med att ska avsluta med att läsa på min Facebook minnessida. Den 27 november 2013 hade jag skrivit det här inlägget:

Miina1 till Miina2: ”När det känns som om kroppen håller på att explodera av smärta, då har man gjort för mycket.” Miina2 lyssnar uppmärksamt och nickar instämmande och tillägger sedan förvånat efter en lång stunds tystnad: ”Menar du oss? Gäller det även oss?!”

Jag skrattade till när jag läste det. SÅ mycket jag! Nog för att jag fått så mycket bättre självinsikt och sjukdomsinsikt idag, men visst är det jag, rakt igenom. 🙂 Idag lever jag efter pacing-metoden som jag beskrivet här tidigare. Jag har även en FB-grupp för metoden.

Barnen har gått till skolbussen, maken till jobbet, julstjärnorna är tända, djuren ligger och sover igen och på spotify rullar min jullista, just i detta nu är det Jouluyö, det vill säga Stilla natt på finska. Jag hajade till när jag hörde finskan. Kom inte ihåg att jag lagt in dem. Jag kastas tillbaka till när jag var 16 år och gick i Eurajoki i en helfinsk skola för att jag bestämt mig för att jag behövde lära mig det språket bättre än jag kunde. Hur i hela fridens dagar min dåvarande bästa väninna kunde gå med på att följa med mig ett år där och hur våra föräldrar kunde komma på idén att verkligen släppa iväg oss kan jag inte riktigt förstå, men kanske var föräldrarna på den tiden mycket mer hårdhudade och mer tillitsfulla än jag själv är. I hela kommunen bodde det en enda svenskspråkig familj och jag tror jag gick ut med 8 i finska i högstadiet, så jag var verkligen ingen höjdare på språket. Men vi överlevde och växte med vårt val, men mina älskade döttrar, glöm att ni ska få sticka iväg på samma sätt! Den här mamman är inte lika tuff som er mormor var. 🙂

Idag fyller världens bästa brorsdotter hela fem år. Om bara 1,5 år ska hon börja skolan, lilla tösabiten! I och med att det är hennes födelsedag, är det tillika min älskade förstfödings tur om bara en månad att bli ett år äldre. 16 år, det var så gammal jag var när jag flyttade hemifrån. Som sagt, mina föräldrar måste ha varit gjorda av ett annat material än jag själv. När jag nu sitter och försöker peppa dottern att söka till skolor, biter jag hårt ihop och berättar leende om fördelarna med att bo på internat, medan jag i själva verket vill skrika högt och kedja fast henne i sitt rum och stoppa tiden. Att vara mamma är underbart och bitterljuvt på stort och smått. Att inse att de en dag ska stå på helt egna ben är fasansfullt utmanande, för mig. Att de klarar sig tvivlar jag inte en sekund på, men att jag ska klara mig utan dem i min absoluta närhet… Och samtidigt är det så fantastiskt att få uppleva dem växa och att få njuta av varje ögonblick med dem, här och nu. Vilken välsignelse det är att ha barn!

Kram Miina
advent

Kommentera