Egentid med sin partner

Jag har aldrig förstått det där med egentid, eller jo visst, men jag har aldrig upplevt att det är viktigt för mig. Att åka ut på middag med maken, bara vi två, har sällan resulterat i någon större skillnad för mig. Eller att resa bort tillsammans, bara han och jag. Visst är det mysigt och fint, men det är inget som jag känner att har fört oss närmare varandra. Men så tog min personliga assistent med sig min mellerst och yngst till fastlandet på minisemester samtidigt som förstfödingen var hos sin pappa och NU förstår jag!

Jag och maken hade först tänkt åka till Sverige tillsammans, men jag är faktiskt glad att de planerna gick i stöpet, för den avkoppling och så nära som vi kom varandra under den här helgens ”icke-planerande och icke-vardaglighet” vet jag inte när jag sist upplevde.

Det viktiga för oss var möjligheten att lyssna på varandra, inte bara en kort stund som under en middag, utan en hel helg. Att bara behöva rå om oss själva, utan kontroll och utan tankarna på vad som sa göras till näst. Att bara vara hemma, att bara ta det lugnt i vår egen tid och med hänsyn till vad min kropp orkade där och då var magiskt.

Om vi reser bort tillsammans, kräver det mycket mer fysiskt av mig, och vi gör saker som vi annars inte skulle göra. Saker som troligen är väldigt givande för andra, men för sådana som mig gör att det tar mer energi och gör mig ännu tröttare.

Den här helgen ska jag leva länge på. Nu gäller det för mig att i vardagen komma ihåg känslan, att ta in mer av ”bara vara” och inte hela tiden ligga steget före. Jag märkte ju hur mycket mer harmonisk jag blev av att inte styra hela skeppet. Det ska jag försöka få med mig in i vardagen. Min vardag har hittills varit min borg, det jag lever för. Nu vet jag att man kan njuta både av borgens trygghet och semestertider. Gärna i kombination av varandra. Det får bli min strävan och min målsättning. En dag. <3

Kram Miina

Kommentera