Ligger på mitt rum och kikar ut. Det börjar bli mörkt utanför fönstret. Funderar på att ta en tur mot lillebrors område innan jag tar kväll. Mina medpatienter har tydligen sämre till kvällen med dalande humör och ökad förvirring.
Har pratat med FPA idag. Märkligt ställe. Jag lämnar aldrig det stället med ett leende på läpparna. Jag har kommit fram till att deras namn antagligen betyder: F-frustration, P-pulshöjande, A-avigtinställda
Nå, tur att min arbetsprövningsplats är förstående och gör sitt bästa för att allt ska löpa så smidigt som möjligt.
Har haft en lugn dag idag. Min kropp behöver återhämtningen. Känner det tydligt. Så idag har jag gjort en övning basal kroppskännedom och eftermiddagens fyspas inhiberades p.g.a. röntgen och ultraljudsundersökning av min arma axel. Det var väldigt intressant, för röntgenläkaren bad mig titta på skärmen. Han pekade ut den sena jag skulle hålla ögonen på, sen bad han mig lyfta armen rakt ut åt sidan så att säga. Han frågade om jag kunde se vad som hände med senan. ”Eh…nej, jag ser ingen skillnad alls.” var mitt förbryllade svar. ”Bra, då tittar vi på andra. Kan du göra samma sak med den. Vad ser du nu?” frågade han. Och då såg jag skillnaden. På den ”friska” smalnade senan av och försvann i min axelrörelse. På den ”trasiga” var senan lika tjock i utgångsläge som i rörelse och den rörde sig inte det minsta. Hm… Vad innebär då detta? I normala fall ser man det här på människor som har för trång passage, förklarade läkaren, men i mitt fall kunde han inte uttala sig eftersom jag är så överrörlig. Så nu väntar jag med spänning på vad min läkare har för tankar kring det hela och vad jag kan göra.
Nej, nu dags att ta en kopp te och sen ta en promenad…eh, sväng om 😉 eller tur, eller vad man nu säger när man åker rullstol…i skymningsljuset.