Såg en film igår; Something borrowed. Den här.
Den väckte tankar hos mig. Herregud, vad skulle man ta sig till om ens bästa vän var på väg att gifta sig med mannen man varit kär i under många år utan att yppa det för någon? Skulle vänskapen gå före ens egen lycka? För somliga tror jag faktiskt det. För somliga inte.
Hur skulle jag vara själv? I tonåren var jag tillsammans med en kille. Min bästa kompis föll för honom och jag steg åt sidan. Självklart! Killen och jag blev bästa vänner. Jag sov hos honom rätt ofta. Vi hade en sådan där hand-i-hand vänskap. En vänskap som jag faktiskt saknar väldigt mycket idag.
Just då var valet självklart. Hon var ju så mycket mer förälskad i killen och killen och jag hade som sagt något som gjorde att vi fick en vänskap istället som var tusen gånger starkare och större än det vi hade innan. Så ja, just det valet var enkelt och självklart.
Men om jag hade älskat min bästa väns blivande man, hur hade jag då handlat? Skulle jag åsidosätta min egen lycka? Skulle jag offra min egen kärlek för hennes? Nej, jag tror faktiskt inte det. Inte om det visade sig att den blivande maken kände samma sak för mig. Jag tror att det vore orättvist för alla parter om man bara var tyst och flöt med i ett sådant läge. Eller?
Skulle jag verkligen kunna såra och rasera min bästa vän på det viset? Plötsligt tvekar jag.
Men kärlek är ändå kärlek. En ömsesidig kärlek lär väl vara värd att kämpa för, oavsett hur det sårar andra. Frågan är om vänskapen skulle klara en sån smäll. Har svårt att tro det, men samtidigt…tja, väldigt svårt att säga.
Säger inte att filmen var jätte bra, absolut inte, men den väckte tankar inom mig som min hjärna analyserat om och om igen. Tänk vilken situation! Fruktansvärt. Glad att det bara var en film. 😛
Och ja, jag vaknade väldigt tidigt idag eftersom jag kört maken till färjan (han ska hämta min bil), så antagligen är jag inne i nattdimmorna ännu, därav denna analys. Lovar att piggna i och bli lite mer sansad efter lunch. 😉