Ny bekantskap

I söndags stod jag på konsert och sjöng. I måndags insåg jag att konserten var värd all smärta i världen, men att kroppen sagt upp kontraktet. Nicke stannade hemma och vårdade mig. Jag kunde gå själv, men inte komma upp och ner eller ha huvudet ovanför huvudet. Det hela slutade med att Nicke var på vippen att få ryggskott. Vi bestämde med gemensamma krafter att åsidosätta stoltheten och hämtade hem en rullstol. Ja, rullstol. Jag, av alla människor.

Rullabella, som jag döpt den till, blev min räddning. Jag fick frihet, slapp ligga i soffan och ha alla andra att passa upp mig. Jag kunde röra mig relativt fritt från rum till rum. Jag kunde plocka av bordet, jag kunde sitta upp och äta. Och framför allt skonades min mans rygg.

Idag är det torsdag och jag sitter på jobb och längtar hem till min rullabella. Trodde aldrig jag skulle känna sån värme och respekt inför en rullstol. Jag blev tvungen att lägga stolthet, fördomar och annat jox åt sidan och inse mina begränsningar. Jag säger inte att det var lätt, för visst sjutton var det med tårar i ögonen och gråten i halsen jag ringde Rehab och förklarade läget, men här och nu är jag glad att jag gjorde det.

Rullabella har fått ta mig på ett möte, jag har blivit körd genom stan av Julina för att åka på linskontroll med henne, tittat på luciatåget i stan och varit på terminsavslutning med kören. Det är inte så hemskt som jag trott. Jag känner mig inte påtittad eller nedvärderad. Den ger mig istället möjlighet att göra allt det där som annars inte hade gått.

Just nu mår jag relativt bra. Värken är bättre, men krypningarna och mjölksyran är kvar. Jag orkar inte så mycket som tidigare, men med vila ska jag sakta återgå till det normala.

Jag hade nog förstått att konserten skulle påverka mig, men inte att den skulle däcka mig så här totalt. Hade jag vetat det hade jag ändå gjort precis det samma. Det var underbart att sjunga. Att få dela det med sångarna och att få beröra och påverka publiken. Visst är det mycket jag kunde ha gjort annorlunda och jag pitchade inte helt rätt, men jag är ändå nöjd. Det var mysigt. Och det var skönt att få så många fina kommentarer och kramar efteråt. Och framför allt; ingen ångest! Tjohoo!! Bara det är en vinst i stort. 🙂

Just nu sitter jag som sagt på jobb, med min fina Ayleen i famnen och myser. Tänk att en nakenhund upplevs som så mycket varmare än pälsade hundar. Just nu sitter hon med huvudet på min axel och trycker huvudet mot min kind. Varmt och gosigt!

Kram Miina

Kommentera