Vänskap och människor i mitt liv

Sitter och funderar lite. För ett tag sedan skrev jag det här inlägget.

Just nu finns det speciellt en människa som jag sakta men säkert börjat hitta något under ytan på som jag inte känner mig riktigt bekväm med. Något som gör att jag börjar förstå mer och mer vad gamla händelser egentligen haft för orsak. Det känns konstigt. Svårt. Känns som om jag blivit lurad, eller åtminstone blivit inlindad i bomull. Det känns som om personen i fråga inte varit sitt riktiga jag och nu när mer och mer kommer fram, är jag inte alls säker på att jag kan tackla personligheten och ta vännen för vad den en gång varit för mig.

Vad säger det om mig som person? Hur kommer det sig att allt det jag uppskattat tidigare är mindre värt än det som jag ser nu som jag inte gillar? Varför drar jag mig undan och håller mig borta när de negativa sidorna kommer fram? Borde jag inte bara acceptera dem och uppskatta det positiva jag såg innan?

Är det så, att när mina grundstenar rubbas, kan jag inte längre bygga? När jag inte längre känner tillit, vänder jag istället ryggen och går?

Har jag lärt mig det jag skulle lära mig? Är det dags att lämna plats? Eller är det just det här jag ska lära mig, att hitta andra sätt att bygga på än tillit och förtroende?

Å andra sidan har en ny virvelvind svept in i mitt liv. En virvelvind som speglar allt det där jag saknat hos andra som lämnat plats. Men det är en ny bekantskap. Vågar jag lita på vänskapen? Vågar jag tro?

Vännen som fanns där och plötsligt försvann… Orkar jag en gång till?

Innerst inne vet jag att enda sättet att få veta om vingarna bär, är att kasta sig ut för stupet. Men jag tvekar. Hela tiden får jag påminna mig själv om att enda sättet att vinna något är att våga ge. Jag knuffar mig själv genom mina skyddsbarriärer gång på gång på gång.

Jag vet att jag öppnat mig på ett helt nytt sätt och att jag blottat mig oerhört mycket mer än jag någonsin gjort tidigare under så här kort tid. Jag är stolt över mig själv, samtidigt som oron gnager inom mig att det kanske är just av den anledningen han kommit in i mitt liv.

Rädd att förlora honom? Ja, absolut. Oerhört. Men ännu mer rädd att hålla igen och plötsligt upptäcka att tillfället runnit mig ur händerna.

Vill egentligen inte alls riva mina skyddsmurar. Vill inte ge ännu en människa chansen att såra mig så djupt. Men att få är att ge och att vinna är att våga.

Är bara så rädd att än en gång förlora och såras djupt.

Kram Miina

One thought on “Vänskap och människor i mitt liv

Kommentera