Tjohoo, vi lever!!

Jodå, visst lever vi. Jag har bara inte orkat blogga. All energi har gått åt till att öppna butik och försöka hålla huvudet högst på alla plan. Hösten och våren blev lite för mycket för mig, men den senaste tiden börjar jag känna att det finns hopp om framtiden. Nån gång kanske jag orkar skriva en liten resumé, men idag får ni hålla till godo med lite bilder från de senaste dagarnas händelse, nämligen Julinas akuta blindtarmsoperation.

Natten mot tisdag, kl.1.30 vaknade jag av att Julina grät. Rusade upp och hittade henne kallsvettig och skakandes av smärta…på höger sida om magen. Jag har alltid funderat på hur sjutton man ska veta om blindtarmen börjar spöka. Det vet jag nu. Det är lika säkert som att man VET när det är förlossningsvärkar. Man bara VET.

Smärtan avtog och vi bäddade ner henne i vår säng. Hela natten var hon orolig. Inte jätte ont, men suckade mycket och hade svårt att ligga still. Halv 8 på morgonen ringde jag akuten som bad oss komma in. Ringde Peter, hennes pappa, och ”kallade in” honom. Tillsammans åkte vi till akuten så att vi var på plats halv 9. Väl framme började Julina må illa och kräktes första gången i bilen. Hade lagt fram en påse åt henne för säkerhets skull.

Vi kom in och fick ett rum på en gång. Det togs urinprov och läkaren klämde på henne vilket resulterade i nya kräkningar. Eftersom hon började bli så pass dålig bestämdes det att de skulle lägga kanyl, utifall att det skulle bli op,som man tog blodprov ur och efter det gav de henne intravenös näring. Hon valde att inte ta Emblasalva för kanylen på inrådan av mig eftersom det brukar resultera i många, många stick på mig p.g.a. krypande blodkärl. Inte en min rörde hon när de stack henne.


I väntan på ultraljudet lyckades hon somna en stund.

Ultraljudet var ganska jobbigt. Hon bet ihop när smärtan rev i henne, men när röntgenläkaren äntligen var färdig började hon kräkas igen. Dels av smärta, dels för att han måste trycka på blindtarmen när han utförde ultraljudet. Ultraljudet förstärkte misstanken om blindtarmsinflammation och kirurg tillkallades.


Hängig tjej efter ultraljudet.

Kirurgen behövde i princip bara titta på Julina för att bestämma sig för operation berättade hon dagen efter på ronden. På akuten undersökte hon dock Julina och meddelade att så snart en sal blev ledig skulle det bli operaton. Vid det här laget hade Julina så pass ont att hon behövde få smärtstillande. En rejäl dos var det tydligen, för efter 10 minuter sov hon djupt i en timme.


Efter en timmes sömn och med smärtstillande dropp i kroppen började det bli lite liv i tjejen igen.

Väntan blev lång. Endast en narkosläkare fanns på plats. Kirurgen sa att det skulle bli operation någon gång mellan kl.11-13.

Klockan 13 fick vi veta att det skulle bli senast kl.15 och fick därför flytta över till Barnavdelningen.


Smärtan håller sig borta relativt bra och kräkningarna har lugnat sig lite. Ett litet leende kom fram när vi anlände till Barnavdelningen där Julina fick eget rum med tv och dvd.

Kl.16.30 blev vi hämtade för operation. Jag följde med upp till dörrarna till kirurgen och Peter följde med hela vägen in till operationssalen. Julinas klasskompis mamma, Petra Jalava, tog emot Julina och var operationssköterska. Tryggt för såväl mor, far och dotter. Julina hade själv bestämt sig för att inte ta lugnande inför operationen och var förvånansvärt lugn. Hon blev ledsen när hon fick ett medel inför sövningen som gjorde att hon började hosta, men annars gick allt jätte bra. Hennes puls låg på strax under 100 (när hon hostade var den uppe i 120, men annars under 100) och hon var så avslappnad när hon höll Peter i handen att han inte ens märkte när hon somnade. Operationsteamet meddelade honom att hon sov och att han skulle lämna salen. Han blev förvånad eftersom han hade förväntat sig känna hur handen och armen blev slapp.

Kl.17.30 var väntan över och vi blev kallade till uppvaket. Julina hade precis vaknat, men var väldigt redig på en gång. Hon har berättat efteråt att hon minns att hon vaknade och att hon då hörde dem ringa efter oss. Sen tog det en liten stund och sen var vi på plats. Hon blev lite ledsen ett tag p.g.a. smärta och jag kände att hon fick lite ångest. Jag pratade bort henne och fick henne att tänka efter, vilket gjorde att pulsen gick ner. Hon fick smärtstillande eftersom såret värkte och efter 45 minuter på uppvaket fick vi åka tillbaka till rummet nere på barn.


Väl nere igen gick fröken upp och kissade med stöd av både mig och Peter. Efter det somnade hon och sov i princip hela natten förutom ca en timme mellan 22-23.

Natten tillbringade jag hemma hos familjen och Peter på sjukhuset. Jag och Peter beslöt att jag behövde vila upp mig allt vakande natten innan.

Följande morgon anlände jag till sjukhuset kl.8 och skickade då iväg Peter på jobb. Lite efter kl.8 kom kirurgen och berättade att operationen gick bra. Såret är 1,5-2 cm långt, sytt med självsmältande stygn. Blindtarmen hade varit mycket, mycket ful och kraftigt inflammerad, men tack vare att blindtarmen låg så väl inbäddad mellan tjock- och tunntarm, hade den inte spruckit.


Lite försiktig och smärtpåverkad, men vid gott mod.


Framåt lunchtid tillbringade vi dagen med pyssel och lek. Eftersom hon var uppe och så rörlig blev även smärtan lite mer ihärdig, vilket innebar att hon fick smärtlindring lite väl tätt, men hellre det än att hon låg still i rummet ansåg sköterskorna.


Kl.14 var det dags för hemfärd och en tjej full i skratt fick äntligen bli av med såväl kanyl som jobbigt tejp över operationssåret.

En tapper lite tjej, en operation rikare och en blindtarm fattigare är vi nu tillbaka hemma i vardagen igen. Julina är ledig från skolan denna vecka och ledig från gymnastiken nästa vecka, annars är allt ”som vanligt” igen.

Stort tack till all personal som vi kom i kontakt med under vår vistelse på ÅHS!

2 thoughts on “Tjohoo, vi lever!!

Kommentera