Det senaste halvåret har jag avslutat relationer där jag gett mer än jag fått. Relationer som grundat sig i min önskan om en person, snarare än personen i sig. Det har skapat utrymme för mig själv. Jag kan reflektera lättare, jag kan andas lättare, jag kan unna mig själv mer.
Det känns lite som att jag lager för lager, som på en lök, skalat av sådant som tyngt mig. Jag blir mer och mer blottad, mer skör, men samtidigt närmare kärnan.
Istället för att fråga mig vad jag kan ge, frågar jag mig nu, vad jag får ut av en relation, kontra vad jag ger. Jag behåller de som står mig nära, som lyfter mig, som stärker mig. Och jag släpper fri den som håller mig tillbaka. Ibland tvivlar jag, men det är okej. Jag får falla, bara jag reser mig igen.
Den här låten kom upp i mitt flöde. En påminnelse till mig själv om att jag bärs av kärleken runt mig, inte av vad jag presterar. Det är egentligen en kristen ballad. Starka ord, oavsett om man ser den ur ett kristet perspektiv eller inte.
When the best of me is barely breathing. When I’m not somebody I believe in. When I miss the light the night has stolen. When I’m slamming all the doors You’ve opened. Hold on to me.
Hold on to me av Lauren Daigle
Hold on to me when it’s too dark to see You. When I am sure I have reached the end.
Hold on to me when I forget I need You. When I let go, hold me again.
When I don’t feel like I’m worth defending. When I’m tired of all my pretending. When I start to break in desperation underneath the weight of expectation. Hold on to me.
Hold on to me when it’s too dark to see You. When I am sure I have reached the end.
Hold on to me when I forget I need You. When I let go, hold me again.
I could rest here in Your arms forever ’cause I know nobody loves me better.
Hold on to me
Ju mer sårbar jag gör mig själv, desto närmre mig själv kommer jag. Desto mer jag lär känna mig själv igen, desto mer inser jag hur mycket jag gett avkall på mina egna behov genom åren. En ödmjukhet inför mitt eget värde. Det är något fint i att se sina egna misstag och sina svagheter med samma ögon som man ser sina styrkor och sitt egenvärde.
I april 2020, under pandemin, sjöng jag in den här hemma i badrummet. Utan prestationskrav, utan behov att göra den perfekt. För just då var det så vi gjorde. Vi delade musik, som om vi hade sjungit den vid köksbordet. Inte som i vanliga fall när man försöker få till den perfekta inspelningen, gör om och om tills man blivit nöjd. Då var det bara ett sätt att uttrycka sig på. Det här var en hyllning till mitt hem här på ön, men lika väl kunde den vara en sång över resan jag gör just nu, om att hitta hem till mig själv igen, med skavanker och finheter i en salig röra.
