Jag tycker verkligen om att gå på glaskurser via medborgarinstitutet/vuxeninstitutet. Vi har en fantastisk lärare, som är tydlig och rak, inspirerande och pedagogisk. Jag gör fel, hon rättar mig, jag gör fel igen, hon visar hur jag ska göra, jag gör fel igen, hon rättar mig för hundraelfte gången och ett tu tre så faller det på plats och jag gör nästan rätt! Känslan är ren och skär eufori när det händer! Förutom vår underbara lärare, har jag mina extra händer till hjälp. Utan personlig assistent, skulle jag inte kunna gå kursen. Jag har svårt att skära glas, eftersom det krävs tryck. Jag har svårt att klippa glas, eftersom det krävs råstyrka. Jag klarar inte av att slipa, eftersom det kräver fingerstyrka och precision. Jag klarar inte av plocka upp vissa bitar, eftersom det krävs fingerfärdighet. Men jag klarar av att designa, att rita mallar och oftast att placera ut bitarna på rätt plats.
Just den här kursen krävdes skicklighet, tålamod och mod. Assistentanns fantastiska arbete med att slipa alla bitar till julkrubban, bugar jag mig ödmjukt för! Wow, bara wow! Vilket enormt arbete och vilket mod att våga ta sig an något man aldrig gjort tidigare, bara för att originalhänderna inte har förmågan att utföra uppgiften! Jag är stum av förundran och tacksamhet! Förutom julkrubban, gjorde jag även ett halsband som röd detalj inför kommande julkonserter med mina körer, och en sjalhållare i mindre format än min första, för att passa de tunnare sjalarna. Julkrubban och sjalhållaren är min egen design, medan halsbandet har jag tagit modell från nätet.
Jag och min man har äran att få vara stödfamilj. Det har jag skrivit om tidigare. Eftersom lillajul inte firas tillsammans med stödgrabben, har vi druckit glögg för första gången i helgen och ätit slut på chokladasken medan vi hade filmkväll. Jag som inte brukar gilla glögg för att den är så söt, njöt otroligt av smaken! Möjligen kan det vara så att det är de där julkänslorna som förskönar känslan, eller så var det sällskapet som förgyllde smaken. Vi passade även på att spela sällskapsspel och i Den försvunna diamanten, gick det sista draget åt till en hysterisk jakt på Afrikas stjärna, som var den sista oöppnade markern. Jag och stödgrabben är förstås övertygade om att maken fuskade, eftersom han vann.
Jag hade visat en bild av en julstjärna, till grabbarna, som jag önskade mig. Efter en tur till skogen, kom de hem med virke och vips hade de förverkligat min önskan! Ljusslingor som går på batteri gjorde placeringen i växthuset möjlig. Jag kan inte sluta titta på den från fönstret om kvällen! Så mysigt och fint!
Snön då, ja den kom, som alla boende här garanterat märkt, till ön i helgen. Redan i fredags föll den första snön som stannade kvar och sen blev det bara mer och mer. 10 cm lössnö kunde man ju tycka att inte är något större bekymmer att ta sig fram i, vilket även min man påtalade. Förstås körde jag fast. För mig som använder rullstol, är snön ett otyg, oavsett om den är lös eller packad. Stödgrabben fixade därför en gång åt mig så jag kunde åka och fotografera min julstjärna. Mina föräldrar ligger hemma sjuka, så för att kunna ta oss till dem och hjälpa till med deras snöröjning, krävdes att grabbarna skottade en väg åt mig, de 200 meter som skiljer våra hus åt. Tänk vilken tur jag har som har dessa grabbar i mitt liv!
Att vara stödfamilj innebär att man under den tid barnet är hos en, ger allt och lite till och att man är 150% närvarande. Man försöker göra det mesta tillsammans (förutom de bitar där jag inte kan delta p.g.a. min rörelsenedsättning). Det är annorlunda jämfört med när de biologiska barnen ännu bodde hemma,k eftersom man har en så begränsad tid med stödbarnet. Tiden formas enligt barnets behov på ett annat sätt än när man har en familj som man har en vardag med dagligen. Visst formar man även vardagen efter sina biologiska barns behov, men där behöver allt rulla på i vardagen med jobb, skola, aktiviteter e.t.c. Med ett stödbarn får de vardagliga måstena vänta. Den begränsade tiden styrs även av ett engagemang gentemot de målsättningar som stöduppdraget medför. Att vara stödfamilj är en oerhört viktig del för den stödbehövande familjen och ger så otroligt mycket till både dem och till oss om stödjer. Jag rekommenderar verkligen dig som har möjlighet, att utbilda dig till stödfamilj och ge av din tid till någon som behöver dig! Du kommer att få tusenfalt tillbaka! Så ja, vår helg har verkligen bestått av samhörighet och diverse bestyr.
