Det har fortfarande inte löst sig med assistent för mig, så jag fortsätter pussla, men det är många pusselbitar som saknas…
Att vara så bakbunden att man inte kan göra det man vill och definitivt inte det man måste, det tär. Så jag försöker fokusera på allt det där som jag får och kan göra, de timmar jag har någon hos mig. Jag har unnat mig två promenader, varav den ena innefattande en picknick på en brygga. Och jag har fått allt utplanterat som ska i jorden just nu!
Det är så hett i växthuset att jag fått sätta upp skyddsgardiner för att inte bränna plantorna.
Persikorna växer, jordgubbarna likaså. Brytbönorna har börjat komma fram och blommorna och pumporna är omskolade. Tomaterna har till och med fått flytta till sin slutdestination, medan gurkorna ännu får stanna inne ett litet tag till.
Och så läser jag förstås. Det blir mycket läsande medan jag tillbringar dag ut och dag in i sängen. Just nu är det sista boken i De sju systrarna som jag läser; Atlas – Historien om Pa Salt. Även om Lucinda själv inte hann skriva boken innan hon gick bort, har hennes son gjort ett ypperligt jobb, enligt mig, när han slutförde boken med hennes manus som grund. Det känns verkligen som det är hennes ord. Rytmen finns där, historien vävs samman. Jag tycker verkligen att han gjort ett fantastiskt jobb! Och ja, boken och serien, är läsvärd!
Jag hade idag ledande socialarbetare på hembesök för att hen skulle få en helhetsbild över min situation. På hens fråga ”vad får du ut av att ha assistent” visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. De gör ju mitt liv till vad det är! Utan dem är jag ingenting! Nej, det är inte sant, men med dem kan jag vara den jag är och kan göra det som ger mig livsglädje. Det blir extra tydligt de gånger jag inte har någon hos mig, därför uppskattar jag verkligen alla vänner, släkt och inhoppare som kan hjälpa mig och som är så viktiga bitar i mitt pussel!