Det är en förunderlig känsla att vara i behov av någon annans hjälp hela tiden. Man är alltid i beroendeställning. Den som finns vid min sida är direkt avgörande för hur min livskvalitet kommer att vara och hur min vardag kommer att se ut. Och jag är ständigt i underläge inför den personen. Jag är sårbar i hens händer. Allt avgörs av vem som är vid min sida.
Att då få möjlighet att tanka energi, även i en vikariesituation, är guld värt! Han, vik.assistenten, tog mig ut på utflykt igen. Det som jag mår så oerhört bra av! Vi åt lunch på ett berg i bitande kall vind, men i solsken. Tillsammans. Utan honom hade jag inte varit där.
Känslan av att få komma till den där platsen som egentligen inte är för mig, och som jag aldrig någonsin kommer att kunna ta mig till på egen hand, gör beroendeställningen till något vackert och oerhört viktigt.
De kompletterar varandra, mina alla assistenter. Han har äventyren och utflykter till otillgängliga platser som sin specialitet, förutom musiken då. En annan har förmågan att hålla mig i tyglar som ger mig kraft att orka även vid större utmaningar. En annan läser av mig som en öppen bok och lyssnar och delar mina tankar i allt från glädje till besvikelse. Och så har vi assistentlis, som nu är tillbaka på jobb, som jag saknat när hon varit ledig, som jag kan pratar med om saker som ibland kan kännas svåra att kännas vid, som gör mig trygg och som navigerar i vardagen på ett sätt som gör att jag kan backa tillbaka.
Nog är det fantastiskt ändå, att vara i beroendeställning till vissa människor. Just de här är jag tacksam över att jag har i mitt liv. Även om jag önskar att jag kunde få slippa.
Lika fantastiskt när det verkligen funkar, är det dränerande och överjävligt när det inte gör det.
