Idag har vi följt byäldsta till hennes sista vila. MSen tog till slut över hennes kropp och hon fattas oss! Hennes man hade skrivit en dikt till henne. Orden etsade sig fast: ”Min ängel, finns du hos mig? Min ängel, är jag ensam?” Smärtan över att bli ensam kvar och lättnaden över att hon inte mer har ont, gick nästan att ta på.
Kära Doris, du fattas oss!
Efteråt träffade vi min vikarierande assistent. Jag märker hur jag själv går i försvar/skyddsåtgärd. Jag orkar inte med ännu en ny, men vad har jag för val? Jag kan inte tvinga på min familj allt det tunga arbete som de annars måste bära. Nu gäller det att få ny, frisk luft i lungorna och orka kämpa lite till. De första stegen är alltid de viktigaste. Och de tyngsta.