Vi har gått in i en ny fas i vårt liv nu när barnen flyttat ut. Vi blir sittande i soffan, ofta han en arm eller hand som vidrör mig, eftersom jag är den som behöver fysisk kontakt och han är den som lätt får för varmt och känner obehag av för mycket närhet. På det här sättet kan han ge mig i doser om är tillräckliga för honom.
Veckomiddagarna som planeras är ur fas. Vi beräknar alltid resterna från middagarna en till två dagar på fel. Det vill säga, vi planerar att vi behöver göra mat oftare än vi faktiskt behöver. Samtidigt behöver det finnas beredskap för att den där middagen för två snabbt ska kunna utvidgas till middag för minst fyra ifall dottern med fästman kommer hem på besök.
Han planerar fortsättningsvis hur vi ska bygga om vårt sovrum nu när vi börjar ha lite för många extra rum som bara står. Rummet ska bli tillgängligt för rullstol, vilket faktiskt känns rätt relevant med tanke på framtida behov. Garderober ska flyttas, arbetsstationer byggas, men sen kommer den där TVn till diskussion… Den där enorma TVn som skulle kunna smällas upp på väggen så att man med lätthet kan stanna i sängen en hel söndag och bara se på fotboll eller skidning. Hm…vi kan väl säga att planeringsstadiet får fortgå ett tag till.
Jag planerar och utför ett renoveringsarbete som handlar mest om mig själv och min utveckling. Det innehåller förstås oxå ommöbleringar, men mer stillsamma, själsliga och kopplade till min kalender, snarare än slå hål i väggen och bygga om, som hans gör.
Och samtidigt har vi mer tid för varandra. Egentligen vet jag inte varför det är så, för barnen har ju länge varit stora och inte behövt oss, men ändå har den där föräldrarollen haft högstas prioritet. Nu finns det fler stunder av bara vi två. I vardagen. I bilen på väg hem från sakerna vi hade p to-do-listan. I soffan när en jobbar och en ser på TV. I sängen när vi vaknar på morgonen av att klockan ringer senare än tidigare. Vetskapen om att det bara är vi två och ingen annan att ta hänsyn till.
Det är härligt! Och lite märkligt tyst ibland. En aning märkligt är det förstås, och väldigt främmande!
Vi gör så där som dottern sa ”andra skaffar småsyskon, ni tar er an andras barn”. Kanske är det så, att vi behöver få vara kvar lite till i föräldrarollen innan vi släpper taget helt och därför väljer vi att öppna våra hjärtan för ännu ett barn. Vi får se vart det leder, om vi matchar och om vi blir valda, men ja, vi är redo att svepas in i den där förunderliga känslan. Igen. Och igen. Där emellan är det han och jag, tillsammans och ensamma, i en behaglig lunk av vardagsliv, med guldkant.
