Jag tror bestämt att mina skyddsänglar behöver semester efter de senaste dagarna. Undrar var man borde lämna in ansökan om det? Och samtidigt borde jag nog ansökan om felsökning och åtgärder på min hjärna gällande reaktioner i nödläge.
Igår när jag skulle till tandläkare, halkade jag precis vid bilen och flög omkull. Jag hann tänka ”ta för guds skull inte emot dig” innan jag landade på sidan och slog i huvudet i marken. Det enda som hände var ett litet blåmärke och lite ömt axelparti. Ingen hjärnskakning, inga leder luxerade, inget brutet. Tacksam för att jag fick landa på änglavingar! Eller kanske rättare sagt tacksam för de där extra kilona, som kom väl till pass den här gången. Reaktionen från mig var
”Det gick bra, ingen fara!”
Min assistent stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok. Vilket hon i och för sig troligen anser ungefär tusen gånger varje dag.
Idag när min assistent körde hem från min fysioterapi (jag orkar alltså inte köra hem efteråt), fick vi vattenplaning av snöslasket. Hon höll stadigt i ratten, men diket kändes som om det var mer under oss än till höger om oss. Plötsligt började bilen sladda och drog istället över vägen åt andra hållet. Även det redde hon upp. Herregud vilken tur att det var hon vid ratten och inte jag! Jag hade nog inte hade haft sinnesnärvaro nog att göra det hon gjorde. Inga bilar kom emot. Ingen bil bakom. Tack, änglarna, ännu en gång!
Assistentis, jag kallar henne så i skrift, kommenterade efteråt min lite smått roliga och otroliga kommentar. Vi har många gånger diskuterat mitt synsätt på livet, att jag alltid ser att det finns något positivt, och att jag tror att man kan ta sig igenom det mesta. Just där och då, i kaoset, utbrister jag nämligen
”Andas! Det går bra!”
Helt logiskt kanske det inte är att mitt i en risk för bilkrasch, för det var verkligen inte mer än ett halvt ögonblick ifrån katastrof, göra särskilt mycket andningsövningar eller praktisera positiv närvaro. Jag kan erkänna att det hade passat bättre med ett hysteriskt
”AKTA”
eller
”NEEEEJ”
Min hjärna måste vara skadad på mer än ett sätt… När andra går i katastrofläget fly och fäkta med sympatiska nervsystemet i full gång, verkar istället mitt parasympatiska slå på och vifta med vit flagg.
Så, tack alla skyddsänglar som vakat över mig idag! <3 Om det någonsin händer mig igen, ska jag tänka på att skrika hysteriskt istället!