Semestertankar

Det har varit en tuff tid med festival på ön där jag suttit utanför med maken för att finnas där för våra kids och sedan vandrat om nätterna för att finnas där för ungdomar som behöver extra stöd. Sen jobb på dagarna. Två dagar stannade jag hemma och vilade, eftersom kroppen skrek stopp. Ibland verkar jag kunna lyssna på mig själv! *klappar mig själv på axeln*

Just nu är vi på semester vid mitt älskade smultronställe och jag försöker verkligen njuta full ut, men om nätterna verkar inte huvudet kunna komma till ro. Jag drömmer liknande drömmar, om och om igen och när jag vaknar kan jag inte somna om som jag brukar.

Innan jag for på semester fick jag veta att min ena assistent sagt upp sig och inte kommer tillbaka efter hennes tre veckors ledighet. Det innebär att jag än en gång kastas in i karusellen och troligen tappar bort mig själv på vägen.

Jag hatar det här bytet av assistenter så oerhört mycket att jag funderat på att stänga ner min sysselsättningsverksamhet för att slippa anställa någon ny. Skulle kunna tänka mig att tillbringa 2 dagar i veckan i sängen, bara jag skulle slippa börja om. Samtidigt som jag vet att det skulle knäcka mig i längden om jag inte har något att göra.

Under de 6 år som jag har assistenter, har jag haft 13 olika. 13!! Och då räknar jag inte med de som är inhoppare. Den heltidare som stannat längst jobbade i 2 år. Nästa i raden 1 år och följande 6 månader, men sen handlar det inte om några längre perioder. Och jag är så jäkla fed up!! Jag vet att varje anställning innebär en i raden av kanske 60 stycken till. Det svider i hjärtat och jag har för länge sedan slutat hoppats på att få behålla någon en längre tid.

Jag är så oerhört tacksam för den jag har kvar nu och hoppas att hon stannar kvar länge till. <3

Nu gäller det att ställa om och helt enkelt ta tag i saken. Hoppet är ju trots allt det sista som överger en, så nog ska väl hoppet återvända snart!

Kommentera