Den tunga, kärleksfulla dagen

Så kom dagen till slut, dagen som jag fasat för, väntat på och försökt förbereda mig på. Så mycket känslor, tårar och skratt under en och samma dag.

När jag vaknade på morgonen blickade jag in i Idas ögon på hennes 1-års kort och mitt hjärta gick i tusen bitar. Det fanns inte en enda liten del av min kropp som inte kände skräck inför dagens prövningar och jag var glad att jag vaknade så tidigt att jag under flera timmar låg vaken medan resten av huset sov.

Men när huset vaknade till liv och vi tillsammans handskades med morgonens sysslor fylldes jag av kärlek och gemenskap. Visst, det var fruktansvärt tungt, men vi var tillsammans i sorgen och det gav mig styrka.

Tillsammans gick vi sedan till kistöppningen och tillsammans följde vi Ida till gravläggningen nära intill Idas mamma Mia och pappa Peter, som de bett oss om. Jag och maken hade dessutom blivit ombedda att fotografera med Idas kamera. Ida var så vackert nerbäddad i vitt. Som en prinsessa. Men att sedan se Peter och de andra anhöriga sänka ner Ida i graven var bland det mest hjärtskärande jag varit med om. Ingen förälder ska behöva bära sitt barn en sista gång på det viset.

Varje blomma, varje tår, varje ögonkontakt och varje ödmjuk nick berörde mig djupt, djupt i hjärtat. ”Så älskad flicka” sa min väninna när hon blickade ut över alla människor. Ja, så väldigt högt älskad flicka och så unik och så levande i nuet.

Den efterföljande minnesstunden var tung, men väldigt vacker. Mycket speciell och så väldigt mycket Ida! ”Bada nakna” med Samir och Victor kommer alltid att få mig att le över minnet av Ida efter det här.

Att få vara med och delta i sorgen så nära som jag har fått göra nu, har varit väldigt viktigt för mig. Jag skulle nog inte annars kunnat ta till mig att hon verkligen är borta fysiskt.

När någon förlorar en anhörig, är det så oerhört viktigt att våga finnas där, att våga delta. Inte bara för den som är drabbad, utan även för sin egen skull. Det finns inget man måste säga, bara vara där, bara lyssna. Det finns inget rätt eller fel. Men att finnas där gör det lättare att själv hantera sin sorg.

Att få uppleva en begravning kan kännas som en av de tyngsta dagarna i ens liv, men den ger dig möjlighet att ta dig ut på andra sidan, att få ett avslut, eller kanske ännu mer att få en start på ett nytt kapitel av livet ”livet utan”. I vårt fall börjar nu kapitlet, livet utan Ida. Inte utan i själ och hjärta, men kapitlet utan Ida fysiskt hos oss, kapitlet där vi ska anamma Idas mantra att leva i nuet och förverkliga oss själva så som Ida valde att göra.

Så tack, Ida, för allt du lärt oss! Tack för alla stunder av glädje, ilska, skratt och sorg! Och tack, Mia och Peter, för att vi fått vara en del av ert kapitel ”med Ida” och nu får vara med i ert nya kapitel ”utan Ida”. Vi är alltid med er.

Kram Miina

Kommentera