En skänk från ovan

Ikväll har jag gråtit så blodkärlen spruckit i ansiktet. Tårar av glädje som bara rinner och rinner längs mina kinder. Det är så ofattbart att jag inte riktigt kan få grepp om det hela.

Min körledare meddelade mig idag, några minuter före fyra, att det har givits mig en chans att få komma med till Island. Ville jag ta den? Svaret var beklätt i tårar av glädje, ödmjukhet och en smula chock. Ja, självklart vill jag med till Island! Fast i den stunden, var det enda jag fick ur mig, ett snyftande ja. ”Bra, då ringer du direkt till det här numret, så de kan boka resan åt dig! De stänger klockan fyra, men de väntar på ditt samtal.”

Min körledare har låtit mig veta att det handlar om en fullständigt anonym person, helt utan koppling till mig, som vill ge mig en glädjekick för att ge mig energi och ork att kämpa vidare för mig själv och andra i liknande situation.

Denna person betalar min resa, min assistents resa och assistentens lön. Personen har bett att få vara anonym och detta ber jag er alla respektera till fullo! Personen har gått via ett ombud, och varken jag eller min körledare vet vem det är och så vill jag att det ska förbli. Den värdighet och den respekt som jag visas genom denna fantastiska och nästintill gudomliga handling, vill jag bemöta med samma respekt och värdighet.

Jag tackar dig, från djupet av mitt hjärta, för det du gör, inte bara för mig, utan för hela kören och för alla dem som jag kommer att fortsätta kämpa för! Jag böjer mitt huvud och tar emot din gåva med ödmjukhet och öppet hjärta!

Och nej, jag kan verkligen inte tro att det här är sant! Inte ännu. Det kommer att ta tid. Kanske förstår jag när jag sitter där på planet, och inser att vi faktiskt är på väg. Om inte förr, så kommer jag att förstå när jag tar mina första toner i Grensáskirkja i Reykjavik och de tonerna ger jag till alla er som funnits där, på ett eller annat sätt!

Mina tårar rinner igen och jag inser att de nog kommer att få rinna många gånger än. I kyrkan på söndag, på färjan på väg till Island, på flyget, på Island… Ja, på Island! Island. Ordet känns overkligt i min mun.

Den här gåvan ger mig styrka att kämpa vidare. För visst kommer jag att överklaga! Finströms kommun har fortfarande mycket kvar att lära och är det min uppgift att lära dem, ska jag göra det med stolthet, värdighet och kämpaglöd utan dess like!

”Hoppet är min morgonsol, och nu ska du får höra, att dar klär sig i grått min vän, har inget alls med mig att göra!”
Maria Stenberg

Kram Miina

5 thoughts on “En skänk från ovan

  1. Det finns en gud av något slag som vet vem som är värd att få denna resa. Underbart att läsa <3!!!!!!!
    <3 kramar

Kommentera