Åh, så underbart fint det är ute just nu! Solen värmer min frusna kind och lyckobacillerna invaderar min själ. Helt underbart!
Har suttit ute i rullabella och kört lite upp och ner för vägen. Tittar längtansfullt på gräsmattan som ännu är täckt av på tok för mycket snö. Hoppas att det inte dröjer allt för länge innan gräset tagit sig fram och torkat upp så pass att jag och rullabella kan ta oss fram på inspektion av grödorna.
Tänk, i år kommer jag antagligen att ha mycket mer ork att njuta av allt det vackra och jag kommer att kunna umgås mycket mer med familjen utomhus. Lovely!
Den här vintern har varit rätt tuff just med tanke på gemenskap. Det har varit en pärs att sitta i köksfönstret och blicka ut över familjen som busar i pulkabacken, eller när de skidat fram över åkern tillsammans. Nästa vinter har jag förhoppningsvis en egen liten maskin som tar mig fram även där snön hindrat mig det här året. Allt har sin tid, sin plats. Det gäller bara att vänta in den där tiden och inte bara räkna med att tiden är här och nu för att jag själv önskar det.
Underbara vår! Jag längtar efter att få uppleva blomknoppar, tedrickande på terassen, tussilago jakt längs vägen med barnen, ljumma vindar i ansiktet, solens strålar på min bleka kind. Ja, året lixom bara knallar på, som det alltid har gjort, även nu när alla förändringar bosatt sig hos oss. Konstigt! Tycker nästan att världen borde stanna upp och hålla andan en sekund, backa bandet lite, ge oss extra tid, men icke. Sommaren blev till höst, hösten blev till vinter och nu håller vinter på att bli vår. Tiden tickar på som den gjort i urminnestider och jag med den. Ögonblicket som nyss var här har redan dragit vidare och ett nytt har kommit och gått. Och jag njuter.