Saknar honom

För ett år sedan stod jag en man väldigt nära. Sen hände något. Många hinder på vägen gjorde att min tillit rann ut i sanden, små oförargliga saker blev enorma för mig. Jag stod där en dag, sviken. Inte stort, inte allvarligt, men i mina ögon var det det värsta han kunde göra.

Nu, mer än ett halvår senare, har saknaden börjat fylla igen luckan av svek.

Saknar hans värme. Saknar hans tröstande ord. Saknar hans väsen. Men mest av allt saknar jag hans fantastiska förmåga att lyssna till mina ord, inte alltid de sagda orden, men de menade orden.

Det låter kanske märkligt, att en gift kvinna kan tänka så om en annan man. Men är det egentligen så konstigt? Den ena utesluter inte den andre. Jag älskar inte min man mindre för det. Min man blir inte mindre min bästa vän för det. Det betyder inte att min man inte ger mig det jag behöver. Det är bara två olika nyanser, två olika färger. Som kontrastfärger. Den ena lyfter fram och förhöjer den andra.

Så ringde vännen idag. Hans röst fylldes för ett ögonblick av samma värme som då. Saknaden blossade upp som en flammande påk. Hans pärlande skratt som betyder ”jag vet, vi strulade till vänskapen, men än är det inte för sent om du fortfarande vill”, mitt försiktigt trevande leende som betyder ”förlåt, låt mig ta ett mötande steg, men snälla såra mig inte igen, det gjorde så ont”.

Än kanske tillitens byggstenar kan lappas ihop till en stadig grund igen. Än kanske tiden kan läka sår.

Jag saknar honom. Saknar vår vänskap. Saknar vetskapen att oavsett, så finns han alltid där.

Jag vet inte vad framtiden bär med sig, men jag är beredd att ge det en chans. Beredd att svälja stoltheten och börja om. Kanske ger han mig chansen, kanske inte. Oavsett så är jag tacksam för att jag har fått ha honom i mitt liv. Att han lärde mig vad vänskap är. Att jag har fått chansen att se min egen spegelbild för ett tag. Att få bekräftat att styrkan ligger i att bara finnas där och lyssna.

Kram Miina

One thought on “Saknar honom

Kommentera