Jag bär på ett beteende som jag har börjat jobba på att bli av med. Genom åren har jag nämligen utvecklat det som kallas medberoende. Att vara medberoende innebär att man utvecklat ett beteende där man anpassar sitt beteende och personlighet efter den man är medberoende till, i hopp om att hjälpa och förändra den andra. Man försöker ta kontroll över situationen och hantera personen utan respekt för sitt eget mående och sin egen integritet. Det kan handla om att man varit i relation med någon som har beroendeproblematik eller med någon som inte är mentalt tillförlitlig.
Jag går därför lätt in i ett osunt omhändertagande i t.ex. vänrelationer där jag glömmer mig själv och endast försöker tillgodose den andras behov. Jag kan även sträva efter att skapa kontroll för att undvika problem. Jag har svårt att vara sårbar och har oerhört svårt för att vara en börda för andra, även om jag inte har något emot att andra är det för mig. Därför försöker jag ofta skydda mina vänner från att få veta hur jag egentligen mår och jag skapar en obalans där jag utsätter dem för att behöva lita på mig, medan jag själv undviker att ge samma förtroende tillbaka. Det är förstås inte rättvist och om någon skulle göra mot mig som jag gör mot dem, skulle jag bli oerhört besviken och frustrerad på dem. Rationellt så förstår jag allt detta, men det har varit svårt för mig att förverkliga det i praktiken. Så nu försöker jag medvetet jobba på det och utmana mig själv i de känslorna.
I mobilappen 29K har jag går jag nu en ”kurs” där en av uppgifterna är att besvara följande tre frågor:
Om du fortsätter att leva ditt liv precis som du gör nu:
- Vad, om något, skulle du ångra?
- Vem skulle du velat umgås mer med och varför?
- Vem skulle du ångra att du inte delat dina känslor med?
Här följer mina svar:
- Om jag fortsatte att leva mitt liv precis som jag gör nu, då skulle jag ångra att jag inte tog mig råd att gå privata sånglektioner igen. Det låter kanske banalt, men för mig är sången så stor del av mitt känsloliv och jag har valt bort min egen sång så länge nu, för att jag sätter andra framom mitt eget intresse.
- Hm, det här var en svår fråga. Om jag levde på precis som nu? Jag skulle nog vilja umgås mer med mina närmaste vänner. Jag prioriterar ofta bort det för att orken inte finns där och för att jag inte vill vara en börda.
- Ännu en gång behöver jag påminna mig själv om att frågan gäller om jag fortsätter leva mitt liv precis som jag gör nu. Vem skulle jag ångra att jag inte delat mina känslor med? Den här var verkligen svår. Jag har den senaste tiden blivit bättre på att uttrycka mina behov och vad jag känner Den enda jag kan komma på är min farfar. Jag önskar att vi hade hittat en annan väg tillsammans innan han gick bort.
Mina reflektioner:
Jag inser att jag behöver se över punkt nr 1. Jag har inte tänkt på hur viktigt den där sången är för mig. Och jag behöver se över nr 2 och inse att min akilleshäl (att vara en börda) inte bara hindrar mig från släppa in människor, utan även hindrar mig från att umgås med dem jag vill och behöver få vara med.
Att vara medberoende har gjort att jag glömt bort mig själv och mina behov och att betrakta det så här på håll, vad det har gjort med mig, gör ont. Det finns många år bakom mig där jag valt bort mig själv, trots att jag predikat flitigt till mina vänner hur viktigt det är med självkärlek och självinsikt. Jag inser att jag inte har en lätt väg framför mig. Snarare en väg som känns lika snårig och otillgänglig som en skog är för mig i rullstol. Jag vet dock att jag är aldrig kommer att vara ensam på min väg och att många före mig gjort samma resa och minst lika många har det ännu framför sig. Jag vet att det går att ta sig framåt, så jag kavlar upp ärmarna och tänker att det här ändå är en bra början, det här att se på sig själv genom reflekterande frågor.
