Nu har jag en vecka av rehab bakom mig här på hemmasjukhuset, med många tester i bagaget. På mötet när vi skulle knyta ihop säcken fick jag frågan vad som är viktigt för mig. Det som verkligen berörde mig var mitt svar på frågan vad jag förlorar om jag inte kan stå; ”att kunna stå upp för att kramas”.
För när jag sitter ner möts våra axlar, möjligen våra kinder, huvuden och vi kan hålla om varandra med armarna i axelhöjd. Att sitta i rullstol och kramas är fint, en kram är alltid det, men det är ändå bara ett surrogat för den ”riktiga”. Det ger förstås alltid en viss känsla av närhet, men ändå bara ett substitut. Man kan aldrig bli indragen i en famn när man sitter i rullstol.
Att få kramas med någon när man står upp är så oerhört mycket mer. Man känner sig verkligen omfamnad, man känner kroppsvärmen, man förnimmer hela sin kropp genom någon annan. Känslan av att dras in i någons famn, att någon tillåter en att vara så nära, är magiskt.
För mig är det inte bara en fysisk närhet. En kram ger mig kärlek, styrka, endorfiner, energi, bekräftelse. Jag känner mig sedd och jag känner mig betydelsefull. Men det är också ett sätt för mig att landa i mig själv. Jag går ner i varv, jag känner ofta mina egna hjärtslag och jag kommer till ro. Jag känner mig trygg i kramen, stärkt och beskyddad.
Så om jag förlorar förmågan att kramas stående, förlorar jag en stor del av mig själv. En större del än jag tidigare reflekterat över. För att kramas har alltid varit en självklarhet för mig. Mötet på rehab fick mig att inse att det inte är det. Och jag kommer att jobba väldigt hårt för att inte förlora den förmågan.
Nästa gång du kramar någon, stanna upp i ögonblicket och känn hur tacksam du är att du kan kramas! <3