Det är lite omvälvande att sitta här i huset med endast assistenten vid min sida. Minstingen är i skolan. Maken och de två äldsta är i Helsingfors och skapar mellerstas första egna hem. Jag önskar så innerligt att jag vore där med dem, men jag åker istället och hälsar på om två veckor när jag ska på rehab. Jag hade ändå inte fått plats med rullstol och mig själv i flyttlasset. Inte ens någondera. Och som passlig symbol har jag sedan i torsdags haft två olika gäng med tranor på besök. De flyttar även de som allra bäst.
Det har äntligen slutat regna och solen lyser från en klarblå himmel. I övrigt kom hösten plötsligt, känns det som. Vi gick från stekhet sommar till regn och rusk. Jag var inte riktigt färdig med sommaren ännu och hur gärna jag än vill, så är det svårt att se någon sommar i de kommande dagarna. Mycket moln, en del regn och max 15 grader utlovar rapporten nästa vecka. Men kanske lika bra det. Sommaren ska ju faktiskt vara över nu och vi ska så sakteliga in i hösten. Förut brukade jag hata hösten och blev ofta deprimerad då. Nu brukar jag istället se allt det vackra och njuta av nystarten efter sommarens ledighet. Undrar vad den här hösten för med sig…
Igår och idag har jag mottagit omtanke från de där som känner mig så väl. De frågar hur jag mår när de äldsta flyttat och frågar om jag behöver något. Tack, fina ni! Er kärlek värmer oerhört! Det känns förstås att de flyttat, det ska det göra, men hittills är det mest omställningen till tystnaden som känns och allt det där vardagliga som måste bli ny vardag. Och så förstås förväntan inför vad mellerst har framför sig. Jag är rätt säker på att alla föräldrar vet vad den där andra avnavligen innebär känslomässigt, men det är ju ändå dit vi vill komma, till att få uppleva dem blomma ut i egen hög person, trots smärtan i mammahjärtat. Så, heja mellerst! Ta storstaden med storm! Vi älskar dig och finns alltid kvar här hemma, no matter what!
