När jag var barn fick jag vet att min småkusin (småkusiner har föräldrar som är kusiner och har alltså mor- och/eller farföräldrar som är syskon) hade blivit knivhuggen till döds i Stockholm. Jag minns att jag grät. Jag minns var jag satt och tittade ut genom fönstret och lät tårarna rinna. Det kändes inte som jag hade rätt att sörja. Jag hade aldrig träffat honom. Jag visste inte ens om att han fanns, men det gjorde oerhört ont i mig. Eftersom min pappa inte har några syskon, har jag inga kusiner på hans sida och då blir småkusiner det närmaste jag har på den sidan om släkten, speciellt nu när både farmor och farfar inte längre lever.
Idag fick jag besked om att en annan småkusin har omkommit. Denna gång i en tragisk vattenskoterolycka. Jag hade aldrig träffat honom och kände inte ens till honom, men det gör ont att veta att han lämnar efter sig en sörjande ung familj. Så oerhört tungt att veta att en ung man aldrig får se sina barn växa upp och att dessa små barn aldrig mer får ha sin pappa hos sig.
Jag känner även den här gången att jag inte har rätt att sörja, men blod är alltid tjockare än vatten och min livsväv har förlorat ännu en maska. Att veta att min vän fanns där i räddningsmanskapet skänker mig tröst.
Vila i frid, M! Må änglarna följa dig på din väg till himmelen och må de vaka över dina nära och kära!