2.12 Musiken

I dagens adventstankar 2019 berättar jag om musiken i mitt liv och dess betydelse.

Musik frigör måbra-hormonet endorfiner. För mig verkar det inte bara ett sätt att må bra, utan ett viktig livselixir som gör att jag överlever, att jag är den jag är, att jag utvecklas till den jag vill vara. I musiken blir jag hel.

Musik är väldigt personligt. Jag blottar min själ i sången och jag står naken utan skyddsmurar. Den gör mig sårbar och på samma gång stark.

Att dela sången med en annan människa är bland det läskigaste och vackraste man kan göra. Inte varje gång, men när man verkligen berörs. Det krossar hjärtat på mig, samtidigt som det fyller mig med energi och lycka. En märklig kombination och känsla.

Musiken har alltid funnits i mitt liv. Jag har spelat otaliga instrument, sjungit i körer och använt musiken på många olika sätt i mitt liv. Men att sjunga själv har aldrig varit av intresse för mig. För ca 10 år sedan började jag ändå gå hos sångpedagog. Det var oerhört givande, men samtidigt skräckinjagande. Det var bara jag och sången och en lärare/sångpedagog som trodde på mig, som utmanade mig och som plockade bort mina skyddsmurar sten för sten tills det inte fanns något kvar att gömma sig bakom.

Hon, Åsa, ställde mig på scen och hon fick att inse att min styrka handlar om att beröra andra människor, att jag inte vinner något på att prestera i sången, att jag räcker till och att jag är jag.

Hon som stått vid min sida och givit mig styrka att fortsätta, både i musiken och livet i stort. Hon som fått mig att våga testa på att arrangera låtar, att leda sånggrupper, att tro på mig själv.

Hon som utmanade mig till att sjunga duett med andra människor. Och det var vägen för mig till den närhet jag idag har med Johan. Johan som med bara några toner kan få mig att börja gråta. Johan som kräver 100 % närvaro av mig. Johan som utmanar mig att ge lite till när jag inte har krafter kvar. Johan som ser mig som jag är, och som alltid låter mig vara den jag är. Johan som inte tror mig när jag fejkar, utan som kräver min ärlighet. Johan som lyssnar och hör varje liten nyans.

Men han gör mig också galen! Jag rörs till tårar av texter vi sjunger, medan han blänger på mig och blicken säger ”skärp dig!” medan han envist sjunger vidare. Ord för ord, eftersom han bara sjunger dem, utan att känna. Och han bryr sig inte om de obekväma tonlägena för mig. ”Du får nog ta i lite till” kan han nonchalant slänga ur sig med en sidoblick som säger ”bättre kan du, bara du vill”.
Johan, tack för att du är du och för att du tror på mig och inte accepterar att jag gömmer mig från den jag är!

Det finns så många som jag kunde nämna när det gäller musikens inverkan i mitt liv, men Åsa och Johan får symbolisera er alla.

Alla instrument är viktiga i en orkester. Alla är olika stämda, men med gemensam stämton, klingar vi så väl ihop.

Kommentera