Sedan Ida somnade in, har jag känt att utmaningarna radar upp sig på rad på något sätt, som om universum ger mig en chans att uppgradera. Och istället för att trycka på ”ladda ner senare” verkar den ha startat automatiskt, inte helt på mina villkor, men troligen för mitt eget bästa.
Idag har jag tagit mig igenom ännu en. Inte så stor i andras ögon, skulle jag tro, men stor för mig. När jag var 16 skulle man genomföra en magnetröntgen (MR) på mig. Det slutade i hysteri och att jag slet mig loss. Kom inte ens in i röret.
Runt 2011-2012 någon gång, gjordes MR på hjärna och nacke. Det var väldigt jobbigt och tufft, men jag klarade det utan någon slags medicinering och utan fullkomlig hysteri. Idag var det dags igen. Denna gång av axeln. Man hade begärt med kontrastvätska i axelleden och röntgenläkaren hade förklarat proceduren. Han ville dock inte bedöva pga min EDS, så vi hade som plan att de skulle lägga med spruta direkt in i leden genom ultraljud och att jag skulle bli fasthållen om det behövdes.
Jag funderade en del på det här igår. Värmen från kontrastvätskan är rätt skön, men den rör sig så segt i min kropp att det brukar svida och den känslan är inget vidare. Jag funderade över hur jag skulle klara smärtan eftersom jag redan när är kraftigt smärtpåverkad i axeln och jag funderade på hur fasen jag skulle klara av både kontrasten och MR påföljande varandra.
Väl på plats idag, kom sköterskan och meddelade att specialist röntgenläkaren på MR sagt att man inte kommer att göra med kontrast eftersom det inte behövs och helt enkelt inte görs för att få svar på det remissen efterfrågar. Märkligt, men skönt för mig! Så nu slapp jag faktiskt den biten!
När man gjorde MR på hjärnan, kördes jag in hela vägen i röret, nu var jag endast halvvägs. Inte heller behövde jag den hemska masken om huvudet som jag hade förra gången. Min man fanns vid min sida och strök lugnande mitt ben under hela undersökningen som tog totalt 15 minuter. Jag behövde inte ens ut ur röret mellan serierna, vilket jag hade förväntat mig pga klaustrofobi och panikångest. Faktum är att visst var pulsen hög och visst kände jag obehag, men jag hade ingen ångest!
Jag är stolt över mig själv. Jag klarar mer än jag tror. Nästa grej är operation av blindtarmen den 26 maj. Det ser jag inte heller fram emot. Jag vet att jag mår mycket dåligt av att sövas och jag vet att rädslan kommer att slå över mig som en våg. Förra gången jag låg på uppvaket gav de mig lugnande och tog ut mig ur salen när pulsen gick över 220. Nej, jag passar nog inte riktigt för det här med operationer jag, men det är något som måste göras och nu ska det bli gjort.
Utmaningar i livet är det som för oss framåt. Det är utmaningarna som får oss att växa. Ibland önskar jag bara att man kunde få en liten paus från allt, eller få dem att komma lite pö om pö. Just nu verkar det mer eller mindre ha drabbats av ketchupeffekten.
Nu ska jag njuta av solen en stund. Döttrarna hade en fantastisk show igår på Alandica med Dunderdans. Ikväll gör de show 2 av 2. Min älskade töser, så stolt jag är över er!