Att hantera motgångar är något jag gör i olika etapper, olika skeden. Det är som ett hinder som jag måste klättra över. Det går inte att bra springa rakt fram, för då dundrar jag in i hindret och det går inte att sätta sig på det, för då kommer jag inte vidare på min färd.
Ofta när jag råkar ut för en motgång, får jag först hjärtklappning de första sekundrarna. Adrenalinet exploderar ut i kroppens minsta vrå och jag reagerar som om en bil skulle köra rakt mot mig och jag gör mig beredd att slänga mig åt sidan. När adrenalinet når hjärnan blir jag arg, fly förbannad. Mitt i ilskans centrum, behärskar jag mig och kan ta in vad som hänt och drar ner ilskan några snäpp. Jag är fortfarande arg, men inte fly förbannad som ögonblicket innan. Någonstans här kan jag bli ledsen om det är något som sårar mig.
Ilskan kan sitta i rätt länge ibland, men efterhand börjar det logiska tänkandet sätta in och ta över. Hur ska jag handskas med problemet, vilka lösningar finns och vad behövs för att förverkliga dem?
Om motgången handlar om sviken vänskap, blir jag först riktigt, riktigt arg, sen slår dörrarna fast totalt och fullständigt för den människan (troligtvis för all framtid) och den kommer inte in i mitt inre mer. Däremot kommer jag att finnas där för den som svikit mig, men den som svikit kommer aldrig mer att få se vad jag egentligen känner eller tycker, det är bara ett skal vars kärna består av artig vänlighet.
Om det handlar om något jag har rätt till, t.ex. en ansökning som inte gått igenom, börjar jag strida för mina rättigheter och kan lägga ner veckotal av överklagan och juridiska rättigheter. Jag går helt enkelt till botten med problemet och ser till att jag står med all fakta som finns i mina händer för att komma dit jag vill.
En motgång är för mig en lärdom, en ny chans, en ny möjlighet. MEN det tar ett tag innan jag kommer till den insikten. Allt startar med en explosion av ilska och frustration, sedan tar överlevnadsinstinkten över, sakta, men säkert. Och om det är något som representerar mig, så är det envishet och målmedvetenhet och det är väldigt svårt för mig att ”ge upp”, även om jag ser att jag kanske är på väg att förlora.
Tänk, va härligt att det kan vara olika. Jag önskar jag kunde känna den där explosiva ilskan oftar. Jag hoppar över den helt nästan jämt. På jobbet går jag istället till målmedveten het – en väg framåt. Privat gör jag nåt helt annat … 🙂 KRAM till dig. Någon gång kommer jag att utsättas för din explosiva ilska, tror inte jag gjort det ännu, ser lite fram emot det! Ska bara komma ihåg att tänka på att det går över … 🙂