Droppar som får bägaren att rinna över igen och igen och igen

Idag är en sån där dag fylld av ena droppen efter den andra… Ser att bägaren rinner över och den bara fortsätter.

Att mina järndepåer är i botten må väl vara hänt. Det ska nu åtgärdas med droppar under resten av mitt liv vad det verkar. Kan ju kanske vara en bidragande orsak till tröttheten. Men mina händer gillar jag inte. Jag HATAR, verkligen HATAR att få svart på vitt att de sakta men säkert tynar bort. Speciellt vänster hand. Jag har gått från över 20 kg (ska klara 30), till 8 på 2,5 år. Att göra ett fingermotorikstest och se hur de sabla grejerna inte hamnar där hjärnan vill ha dem, att fingerkänslan svikit. Det är inte kul. Men jag gillar vad mina händer rör vid. Älskar att låta fingrarna långsamt röra sig över pianotangenterna. Jag älskar känslan av hud mot mina fingrar. Jag älskar den healing som strömmar genom dem. Älskar känslan av hjärtslag mot min hand. Så jo, jag gillar nog mina händer trots allt. Jag gillar bara inte den där nedåt gående spiralen.

Min läkare vill ta magnetröntgen på mig. Ännu en sak att brottas med. Det har varit min skräck i så många år. Minns känslan när de skickade in mig när jag var 18. Hur jag skrek och slet mig loss. Hur handlederna blödde av rivsåren efter fastspänningsbanden. Minns hur de tog i mig, hur de fick mig lugnad. Jag kom bara in med huvudet, sen var det kört. Nu har jag chansen att ta tag i min rädsla. Att våga stå öga mot öga med mitt monster. Jag måste bara bestämma mig för att det går, att jag klarar det.

Med allt som blossar upp under den här rehabperioden, inser jag att mitt liv måste förändras. Jag måste lära mig leva. Nu slutar jag inte vid nollpunkt, utan fortsätter tills jag är i mål, om det så är på en nivå av -30 eller -90 spelar ingen roll, så länge jag utför det jag förväntar av mig själv. De säger gång på gång att jag måste lära mig se mina gränser. Att jag måste upptäcka när jag börjar hamna i krisläge. Hur gör jag det? Hur vet jag när energin börjar ta slut? Om jag går 2,5 minuter i makligt tempo har jag mjölksyra. Betyder det att jag gått för långt redan? Jag kan ju fortsätta i timmar om det skulle behövas. Till slut blir jag stående, rakt upp och ner, och kan inte ta ett steg till. Då har jag nått botten. Men när är jag nära? När borde jag ha stoppat?

Det här är mycket tuffare än jag kunnat föreställa mig. Tufft för att jag måste hitta något hos mig själv som aldrig funnits där. Tufft för att det kräver att jag ställer mig utanför min kropp och beskådar mig själv som åskådare. Tufft för att jag måste bli svag. Tufft för att jag måste lära mig be om hjälp. Tufft för att jag måste förstå när det är nog.

Ibland tvivlar jag på om jag faktiskt kan lära mig allt jag måste lära mig. Tvivlar på min egen förmåga. Då är det skönt att ha er, mina älskade, fina, som finns vid min sida, som stöttar och tröstar, som kramar och klappar. Utan er vore jag under ytan. Ni gör mig stark! Tack!

Igår skrev jag till en vän att jag är tacksam för att jag får vara svag inför henne. Idag fick jag ett svar som rörde mig till tårar (och då menar jag inte lite rörd, utan verkligen till tårar): ”…som du vet, skrämmer det nästan livet ur mig… Tänker mycket på dig då och även om du skrev igår att jag fick se dig svag är du i mina ögon hulken-stark!” Tack, fina vännen! Det berörde mig djupare än på väldigt, väldigt länge.

Ja, så är det. Ni, mina vänner och familj, ni bär mig. Ni är luften under mina vingar. Ni reser mig när jag faller. Ni ger mig mod att vara den jag är. Utan er vore jag tom. Jag älskar er!

Kram Miina

One thought on “Droppar som får bägaren att rinna över igen och igen och igen

Kommentera