Nostalgi

Idag när jag kört barnen till dagis och var på väg hem, kom mina tankar av någon underlig anledning in på karl-ideal. Alltså vad jag ser som en ideal kille.

Jag har alltid byggt mina förhållanden på tillit. Finns det ingen tillit, finns det för mig ingen kärlek. Tillit har varit kärlekens lågors bränsle för mig. Jag vill vara älskad och, dessvärre, satt en aning på piedestal. Varifrån kommer detta? Varför har just dessa egenskaper blivit så viktiga för mig? När jag tänker tillbaka på min krokiga kärleksväg finns det ett och annat som verkligen inte motsvarat mina ideal, men det finns även mycket som gjort det. Så om jag då ser tillbaka på hur det hela började, när mina drömmar ersattes av erfarenhet…

Mitt första riktiga förhållande. Det var 13 november 1993 som amors pilar träffade oss båda (jag är föddd juli-79, så varsågoda och räkna 😉 ). Han var rätt många år äldre än jag (med tanke på min ålder). Jag gick i 7:an i högstadiet, han hade bil och körkort.
Han satte mig på piedestal. Han älskade mig, han respekterade mig och jag kunde alltid lita på honom. Visst, vi hade våra mörka stunder av gnabb och falnande intresse, men han fanns alltid där, natt som dag.

Jag kunde lita på att han aldrig pratade grabb-snack bakom min rygg i stil med ”kärringen gnäller för mycket, så jag behöver komma bort en stund” eller ”fjortisen fick stanna hemma”. Han försvarade mig när det behövdes och använde ett språk som inte kränkte mig. Sure, han var ingen ängel och han hade säkert sina stunder han med med sina kompisar, men jag kände alltid att jag kunde känna mig trygg med honom.

I många år var vi ett par och i många år efter att vi gjort slut höll vi kontakten. Nu är det snart ett år sedan jag pratade med honom sist. Känns lite vemodigt, men det är ju så att åren går och personer som kommer in i ens liv försvinner ut ur det igen. Han visade mig nyckeln till kärlek; förtroende och tillit. Han visade mig hur jag kunde bli behandlad; som en prinsessa. Han satte stor press på de som kom efter…

Detta innebär inte att jag vill ha allt som jag hade det då. Jag är oerhört tacksam för den make jag har och det liv vi lever och jag vet att det inte finns en enda själ där ute som är så perfekt som just min man! Nicke har lärt mig så mycket mer och fått mig att inse att det kanske inte är just mina önskemål om personlighet hos det motsatta könet som utvecklar mig mest eller som ger mig det jag vill ha. Det kan även vara utmaningen att få två olika personligheter att stämma ihop som skapar magi! Nej, med mitt inlägg idag vill jag lyfta fram de händelser i livet som gett oss luft under vingarna till att våga plocka fram våra önskemål i livet.

Så dagens hyllning går till pojkvännen från -93! Tack för att du låste upp dörren till mitt hjärta och lärde mig inse att mitt eget värde är högre än jag själv vill tro!

Kram Miina

One thought on “Nostalgi

  1. Hmmm. Ditt inlägg får mig att börja fundera. Just nu kanske mer än jag vill fundera. Tyvärr. Men det är bra också. Jag behöver titta bakåt, även på det jag inte vill se.

Kommentera