Änglar, spöken och pendel

Jag och en nära vän till mig kom in på ämnet idag och nu undrar jag; åldras dessa? Kan ett litet barn (spöke eller ängel) växa upp tillsammans med oss, eller håller de alltid samma ålder?

Det känns riktigt bra att ha kommit igång med den här sida nu. Det känns rätt och inspirerande. Jag känner mig själv, och vet att jag antagligen kommer att tappa suget igen, tiden kommer inte att räcka till o.s.v., men det känns bra att ha ett ställe jag trivs på, som jag kan luta mig tillbaka på när jag känner för det.

Idag på min sånglektion (för att göra en lång historia kort, har jag fått än ny chans och får fortsätta åtminstone denna vår till) kändes det som om jag förflyttade mig ur tid och rum. Min sångpedagog var så där lagom krävande och hård ”Miina, du KAN faktiskt bättre än så här!” 🙂 att jag blev tvungen att anstränga mig lite mer. Att gå in i en sång, att så totalt skala av sig alla lager av skyddsmurar och bara sjunga från hjätat, att blotta sin själ, det är svårt. Det är psykiskt och fysiskt tungt, men när man väl står där känns det som om tiden står still. Det kändes inte som om det var jag, fast ändå var det just dit jag vill nå. Det var Miina, utan allt det tunga, utan all gråskalor, en Miina helt i svart/vitt. Varför jag skriver svart/vitt är för att det kändes som om det inte fanns några mellanting. Det svåra var svårt, det lätta var lätt, men det fanns inget grått.

På min senaste närstudiedag i skolan, berättade vår psykologilärare om den känslomässiga pendeln med sorg på ena sidan och glädje på andra sidan. När vi inte lever ut vår sorg, påverkas pendelns svängning i andra ändan och vi kan heller inte leva ut vår fulla glädje. Här i västvärlden där vi undviker att visa våra starkaste känslor, svänger pendeln mindre än i övriga världen. Här är det inte ”tillåtet” att bryta ihop på öppen gata av sorg. Om vi får löneförhöjning eller ett jobb hoppar vi inte högt, tjoar och skriker av lycka. Vår pendel svänger mindre.

I min sång kunde jag bara se svart och vitt. Min pendel var i fullständig balans. I sången fanns glädjen och sorgen jag bär inom mig. Sången är mitt redskap och min kunskap. Kanske är den mitt budskap till mig själv? Jag har förmågan, jag måste bara lära mig hantera den och våga röra vid den. Det handlar inte om att sjunga vackert och perfekt, det handlar om att nå sitt innersta och våga se sig själv, naken och avskalad i svart och vitt.

Tack, Åsa, för det du lär mig! För att du ger mig puffen jag ibland behöver för att våga kasta mig ut över kanten!

Kommentera