Att tvingas ta beslutet att låta sin älskade hund somna in, är det värsta och svåraste beslutet att ta. Det är även det absolut viktigaste beslutet man kunna ta. Att gråta i tre dygn, före, under, efter, var min reaktion den här gången. Att det kan finnas så många tårar i en människa, är svårt att föreställa sig.
Vår älskade naktenfis, Ayleen, blev 12,5 år. Jag hör hennes fotsteg fortfarande. Hon tassade alltid bakom mig. Hon fanns alltid där, några steg bakom. Jag ser hennes siluett i ögonvrån. Jag väntar på hennes skall när hon vill in igen efter att ha varit ute. Och jag sträcker mig efter hennes värme i sängen när jag är mellan sömn och vakenhet. Det är ofantligt tyst utan henne.
Jag har haft hund i drygt 20 år. De har överlappat varandra, så jag har i princip levt halva mitt liv med egen hund och innan dess som barn med familjens hund. Det gör kanske tomrummet ännu större den här gången, just för att livet utan hund är så främmande för mig.
Jag hade tänkt att vi skulle få ha henne hos oss lite till, att vi skulle hinna få en valp från kullen som väntas, eller kanske till och med kullen efter det. Den kullen som är på kommande nu, visade sig bara bli en valp, så jag tänkte att det får bli till hösten istället. Några dagar efter beskedet om den kullen, tvingades vi ta beslutet att låta vår älskling somna in. Jag kände att det kanske fanns en mening med att vi inte fick någon från den kommande kullen. Jag skulle inte klara av att ”ersätta” henne med en ny bara någon månad efter att hon fått somna in. Hösten skulle kännas bättre. Tänkte jag då.
Ödet, änglarna, nakenfisen, vem det nu än var som ville annorlunda, placerade istället Galax i vår väg. Jag försökte gå förbi utan att titta åt hans håll, men någon eller något ville annorlunda.
Galax är snart 15 veckor. Han är av samma ras som dotterns Cosmo. Bara namnet gör att man hajar till, samma tema. De har liknande färger. Pappan till kullen som bara är en valp, kommer från Galax uppfödare. Galax har blivit avbokad 3 gånger, av anledningar som inte haft med honom att göra det allra minsta. Galax behöver få träna. Han är social och kelig. Jag behöver en assistans hund med kvaliteter som dessa.
Inte trodde jag att det där samtalet skulle vända världen upp och ner, att Galax skulle komma in i vårt liv, men jag är tacksam! Jag kände mig väldigt tveksam. Skulle jag kunna älska en hund igen? Skulle jag orka gå igenom den här förlusten ännu en gång? Skulle jag svika henne, om han kom till oss? Min man, våra barn och väninnan säger att det här var meningen. Att det här var vad Ayleen skulle velat för mig. Mitt förnuft säger att de har rätt, men hjärtat behöver ännu lite tid på sig att bearbeta allt.
Igår kände jag att jag skulle gå sönder av all smärta, men idag börjar kärleken sakta smyga sig tillbaka in i hjärtat och tränga undan den mest förtvivlade sorgen. Hade det inte varit meningen, hade han aldrig kommit in i vårt liv. Så hur oväntat och hur oplanerat det än är, så kommer vi att hämta hem honom på söndag. Vår lilla perro!
Ayleen var av rasen Perro sin pelo del Peru. Galax och Cosmo är Perro de agua espanol.
Tack, Bellamigo, för förtroendet! Vi kommer att älska honom av hela vårt hjärta, som vi alltid gjort med våra pälsklingar! Och tack, Ayleen, för alla år av kärlek! Alltid vid min sida. För evigt i mitt hjärta.
Fotona av Galax är tagna av Maria Holmgren på Bellamigo.se.
Så fint du skrivit! Vi har haft en hund, en goldenretriever Fia, som levde med oss 13,5år. Nu är det många år sedan hon dog, men ännu idag saknar jag henne när jag ser andra hundar av samma ras.